"Du är världens sämsta mamma!"

-Du är VÄRLDENS sämsta mamma! sa han, lite trotsigt, men också rätt halvhjärtat.

-Det är okej, jag tar det på mig, sa jag och smålog för mig själv där jag stod i köket.

Alltså, det värmde förstås hjärtat lite mer den där dagen då han kom med en egenmålad tavla till mig med orden ”Du är världens bästa mamma”, men det här går heller inte av för hackor. Att våga säga det där taskiga kräver sin trygghet. Därför är det en slags komplimang när jag får höra det av barnet som länge funderade på hur länge det skulle dröja innan nästa flytt.

-Kära du, barn flyttar in i mitt hjärta, de flyttar inte ut därifrån. Har en unge väl fått en plats i hjärtat blir den kvar där. Så sa jag när han blottade sin rädsla och orden tryggade honom.

Det gäller att vara is när han är eld, ja, så är det med vartenda barn i vårt hus, men kanske är det extra påtagligt med honom. För mig kommer det inte naturligt, jag har fått jobba jättemycket med det. Tidigare var jag av det eldigare slaget, svarade på eld genom att brassa på med min egen låga, men åldern och erfarenheten har gjort mig mer medveten om hur min reaktion påverkar de omkring mig, i synnerhet barnen. Insikten om att det kan bli ett helt annat utfall i en situation om jag har lite is i magen jämfört med när jag kört på som tidigare har sporrat mig att hitta nya vägar, ta ett steg tillbaka och lyssna mer och domdera mindre. Har du märkt att det ofta har en lugnande effekt på folk bara de får möjlighet att berätta sin syn på saken? Det gäller förstås även barn, och när de väl har fått berätta behöver jag sällan säga något mer, de hör själva vad det var som gick snett.

Hur utfallet blev av morgonens fulfina dialog? Jovars, medan jag fortsatte att laga kläder i köket stängde han dörren om sig och städade fint på sitt rum. Sedan gick han ut och lekte med grannbarnen. Så kan det gå.

/Annelie


Annelie är familjehem genom Räddningsmissionen och skriver om sina upplevelser på @jordelivvett på instagram.

Familjehemsverksamheten Barnrätt