Gemenskap som hårdvara

Det blev ett märkligt år. Vem kunde förra vintern tro att ett litet virus skulle hemsöka vår planet och skapa smärta och osäkerhet hos en hel mänsklighet?

Alla har drabbats på ett eller annat sätt. Någon har förlorat en nära vän, en anhörig eller livskamrat. Flera har varit sjuka och fått biverkningar. Många har på grund av besöksförbud inte kunnat träffa sina nära anhöriga under lång tid. Men för oss alla har livet blivit lite mer isolerat. Ensammare. För många väsentligt tråkigare.

I pandemins tidiga fas var vi tvungna att ställa om några av våra verksamheter. Vårt frukostcafé är ett exempel. Vi stängde ner själva cafédelen eftersom vi insåg att vi inte kunde garantera säkerheten för de i snitt 160 personer som brukade besöka oss varje förmiddag. Istället började vi servera frukostar vid dörren ut mot gatan. För de vars uteslutande behov var själva maten fungerade det ofta bra. Men de flesta som besöker frukostcaféet gör det inte bara för maten, de kommer också för gemenskapen. Man vill bli sedd, finnas i ett sammanhang, känna att man hör till. I en enkät som vi delade ut i vintras svarade 6 av 10 att gemenskapen är en av anledningarna till att man besöker frukostcaféet. När caféet inte längre kunde erbjuda detta fattades något viktigt även om mackorna var lika goda som tidigare.

För någon månad sedan lyssnade jag till Magnus Karlsson, forskare vid Ersta-Sköndal-Bräckes högskola som gör en pågående studie över hur civilsamhällets organisationer hanterar corona-pandemin. Magnus beskrev hur organisationerna i civilsamhället blivit överrumplade över hur mycket gemenskapen, medmänskligheten och omsorgen tycktes betyda nu när de inte kan utöva den på samma sätt som tidigare. Alla inställda danskurser, gudstjänster, syföreningsträffar och idrottsträningar – när vi inte längre har tillgång till dessa mötesplatser skapar det en ensamhet. Livet blir tråkigare. En företrädare för en stor organisation som arbetar med social utsatthet sade i samtalet: ”gemenskap och medmänsklighet är inte något flummigt eller diffust, det är vår hårdvara”.

Detta gäller också oss.

Visst ligger det i Räddningsmissionens gener att servera mat och kläder till nödställda. Eller att länka vidare till myndighetskontakter. Eller att ordna med boende. Men en lika viktig del i vårt arbete, en del som vi ibland tar så för given att vi inte ser det, handlar om att erbjuda gemenskap för människor som behöver gemenskap. Någon som känner en och frågar varför jag inte kom förra veckan, ett samtal om det som skaver, en känsla av att få tillhöra något större. Denna gemenskap är en helt omistlig del av Räddningsmissionens identitet. Det har coronan fått mig och oss att ännu mer inse.

Soppmässan är ett annat exempel. Den avslutade vi tack och lov aldrig i mars, istället flyttade vi ut den i parken. Vecka efter vecka har vi därefter mötts i en ring i Zenitparken utanför Matteuskyrkan. Spelat skojfotboll, käkat soppa, firat gudstjänst, druckit kaffe. En mötesplats med låga trösklar som samlar många som på olika sätt kämpar med sina liv. Och varje gång jag har varit med har jag mött människor vars enda fasta punkt på dagen var just soppmässan. Den gemenskap som finns där har under pandemin varit en livlina för många.

Nu har vintern kommit. Tack och lov har caféet flyttat inomhus igen under kontrollerade former. Soppmässan fortsätter för tillfället utomhus runt en eld. Men det är fortfarande en annorlunda tid vi lever i. Och julen riskerar att bli en svår tid för människor som kämpar med sina liv. Tack vare din hjälp och din gåva ser vi till att Räddningsmissionen kan erbjuda omsorg och värme också i år. Gemenskap som hårdvara, inte som något fluffigt.