Till gemenskapernas lov
För några veckor sedan hamnade jag av en slump på en öppen föreläsning i Bergsjön med Alaa Murabit, muslimsk fredsaktivist med rötter i Kanada och Libyen. Hon var i Göteborg för att ta emot WIN WIN Award, ett pris för människor som visat att det går att påverka stora samhällsutmaningar. Hennes berättelser, från libyska kvinnors gräsrotsmobilisering till FN:s globala utvecklingsarbete, golvade mig totalt. Förändring är möjlig!
Murabit lyfter fram det trosbaserade civilsamhället som en kraft vi ofta missar. I dessa lokala församlingar och gemenskaper formas tillit och värderingar, där växer barn upp och dit söker sig människor när livet är svårt. Därför kan också stora förändringar börja just där. I sitt arbete för kvinnors rättigheter har Murabit valt att arbeta inom och med religiösa sammanhang, inte utanför dem.
Libyens situation är förstås långt från vårt svenska välfärdssamhälle. Men påminnelsen om gemenskapens betydelse för mänsklig blomstring är lika relevant här. Själv är jag tacksam över att tillhöra en kristen församling i Göteborg. Vi är en brokig skara. Någon har förlorat jobbet, en annan är direktör. Någon är nyanländ, en annan har just fått barnbarn. Vi har inte valt varandra och har ofta svårt att komma överens. Ändå står vi där vecka efter vecka, sjunger samma sånger, ber för samma värld och delar samma bröd. Vi är inget spektakulärt. Men vi är ett vi, och försöker vara ett inkluderande vi. I en tid av växande ensamhet är det en rikedom att värna.
Samtidigt är gemenskaper svåra. Groucho Marx lär ha sagt: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar.” Varma gemenskaper kan också utveckla koder och jargonger som stänger andra ute. Vid kyrkkaffet syns det i det lilla: vem flockas människor kring och vem blir sittande ensam? Men kanske måste vi våga gemenskap ändå, trots allt som skaver?
När människor möts kring något större än sig själva kan något förändras. Räddningsmissionen är ingen kyrka, men vi hämtar kraft ur vår kristna grund och ur tron på ett värdigt liv för alla. Hos oss växer gemenskaper där människor får möjlighet att hitta nya vägar. På vårt Friskvårdscenter kan någon efter ett liv i missbruk hitta tillbaka till ett godare liv och få träningsvänner som frågar hur det går. På Solrosen, där vi stöttar barn med en frihetsberövad familjemedlem, samlas barn och föräldrar till tacokvällar som handlar om långt mer än mat: känslan av att höra till.
Att dela svårigheter, bryta bröd, äta tacos eller ha någon som hejar när man lägger på en vikt till i marklyftet. Det kan låta litet. Men det är sådant som bygger ett bättre samhälle.
Vad gör vi då i en orolig tid? Jag tror att en av de bästa gåvor vi kan ge framtida generationer är att trots omaket söka oss till verkliga gemenskaper med verkliga människor. Förändring börjar ofta där, i det lilla och nära. Din gåva till Räddningsmissionen gör fler sådana sammanhang möjliga.
God jul, gott nytt år och tack för ditt engagemang!