Kärlekens väg

Vi sitter i cellen på sjunde våningen.
Jag och en intagen.
Det är eftermiddag.
Genom det lilla fönstret hittar solen in.
Av gallret blir skuggan som ett kors på väggen.
På något underligt vis blir rummet större,
av det där korset.
Som om vi, och allt annat,
inte kan stängas inne i trånga rum.
Vi är mer.

Vi funderar över den där vägen,
som går genom hela fastan.
”Kärlekens väg”
Har vi sett den?
Har vi följt den?
Har vi minnen och erfarenheter av kärlek?

Han berättar om sin mamma.
”Det är hon som är kärleken.
Hon har aldrig vänt sig bort från mig.
Hon har sett mig och älskat mig.
Hon ser mig och älskar mig som den jag är.
På många vis har jag förstört hennes liv.
Ändå vet jag,
hon älskar mig.
Det är nästan obegripligt i den här världen.”

Så reser han sig.
Vi reser oss båda,
och ser ut genom fönstret.
Han har utsikt mot gamla Ullevi.

”Ser du där borta,
borta vid den där bilen?
Varje vecka, varje fredag.
Vid samma tid.
Då står hon där.
Vädret spelar ingen roll.
Hon får inte besöka mig men hon står där.
Jag ser henne.
Hon ger mig hopp.
Hon ger mig liv att leva vidare.”

I en lång hall med fönster och dörrar.
Han går från ena sidan till den andra.
Sedan vänder han tillbaka igen.
Ångesten blir värre då han sitter still.
Den blir outhärdlig.

Vi möts i mitten av hallen.
Möter varandras ögon.
Delar några ord.
Några minuter av tiden går.
När jag ska fortsätta vidare säger han.
”Gud välsigne dig Ruben”.
Jag vänder mig om och säger tack.
Det är då han säger:
”Kan inte du välsigna mig och nämna mitt namn?”

Jag går tillbaka några steg.
Säger dom där orden om Gud.
Om den Gud som ser, älskar och aldrig vänder sig bort.
Aldrig från någon enda av oss.
Jag nämnde också hans namn.

/Ruben Johansson
Själavårdare och pastor på häktet i Göteborg