Debattartikel: ”Får man älska en förälder som har mördat?”

Barn till frihetsberövade föräldrar får varken det stöd eller hjälp de behöver. Då straffas även barnen för de kriminella handlingar deras föräldrar begått. Nu är det dags att Sverige tar deras rättigheter och behov på allvar – för hela samhällets skull.

”Får man älska en förälder som har mördat?”. ”Vad ska jag säga till min fröken?”. ”Är det okej att längta efter någon som är kriminell?”.

Varje år får omkring 160 000 barn och ungdomar erfara hur det är att ha en förälder som lagförs för brott. Om vi lägger till barn med en förälder som är häktad, eller har ett syskon eller annan nära anhörig som är frihetsberövad, blir siffran betydligt högre.

Under 2018 har Socialstyrelsen gjort en kartläggning av vilket stöd som barn till frihetsberövade får runt om i Sveriges kommuner. Men en kartläggning, som den som Socialstyrelsen har gjort, besvarar varken barns frågor eller ger dem stöd. Men den kan visa det stora behovet av att någon kan besvara dem.

Vi välkomnar därför kartläggningen och tror att den är viktig för det fortsatta arbetet. Men det räcker inte bara att ta fram en kartläggning – den måste bli ett verktyg till förändring. Samhället måste göra mer för att synliggöra och tillgodose barnens rättigheter. För i dag lämnas många helt utan stöd och hjälp.

”Man ska ha tur om man ska få stöd”. Så säger en del av de ungdomar vi möter genom verksamheten Solrosen, som finns till för barn och familjer med en frihetsberövad familjemedlem. Solrosen grundades i Göteborg 1999 och öppnade ny verksamhet i Borås 2016. Utifrån detta arbete skapades Solrosmodellen som används på Vårsols Familjecenter i Jönköping och på Kumulus i Umeå. Bakom arbetet står Erikshjälpen och Göteborgs Räddningsmission. Insatserna handlar bland annat om uppsökande verksamhet på häkten och anstalter, möjligheter för barnet att bearbeta det som hänt och stöd till föräldern på utsidan.

Barnen är i stor grad hänvisade till hur vuxna i olika stödfunktioner eller föräldrarna väljer att hantera situationen. Socialtjänsten får inte kontakt med dem per automatik. Det är ingen självklarhet att barnen över huvud taget får något stöd. Under de 19 år somSolrosen har arbetat med dessa barn har det gjorts andra kartläggningar och rapporter om barn med frihetsberövade föräldrar, som visat på bristen av stöd. Trots det har väldigt lite hänt för just denna grupp.

Samhället måste sluta glömma barn till frihetsberövade och se till att alla har tillgång till anpassat stöd oavsett bakgrund eller var i landet de bor. Under åren har andra grupper av barn och anhöriga lyfts genom lagändringar och nya stödfunktioner, men barn till frihetsberövade riskerar fortfarande att falla mellan stolarna. Är det kanske dags för nya lagändringar och riktade medel till kommunerna?

Som idéburna aktörer driver Göteborgs Räddningsmission och Erikshjälpen ett förändringsarbete och sprider verksamma metoder och arbetssätt. Vi välkomnar olika samarbeten med kommuner. Vi vet att idéburna aktörer erbjuder ett viktigt stöd som myndigheter inte kan, eller har svårt att, tillgodose. Det är ett stöd som fortfarande saknas i många kommuner.

Nu när Barnkonventionen blir lag är det dags att på allvar göra något åt det och avsätta resurser i varje kommun. Om samhället på allvar menar att barn inte bär någon skuld för en förälders brott måste barnet ges möjlighet att bearbeta, avlastas skuld och växa till trygga medborgare.

Daniel Grahn
generalsekreterare, Erikshjälpen

Emil Mattson
direktor, Göteborgs Räddningsmission

Debattartikeln är publicerad i Dagens Samhälle.