Långfredagskrönika: Tro, hopp och kärlek är inte bara kemi

Idag är det långfredag. I kyrkor världen över läser vi återigen berättelserna om den lidande Jesus. Ensam, övergiven och föraktad blev han upphängd och dödad på ett kors. En stor tragedi för honom och en mänsklighet som väntade på befrielse. Och berättelsen går igen också hos oss. Åtminstone om man får tro alla de domedagsröster som hörs i vår samtid. Klimatprofeten Greta Thunberg utmanar all hoppfull optimism och uppmanar världens ledare att istället få panik över klimatsituationen. Göteborgs filmfestival hade i år som tema "apokalypsen" och bjöd in filosofen Roy Scranton som framförde kärva sitt budskap: allt är försent och det är ingen idé att kämpa mer.

Indiepopgruppen Weeping Willows sätter träffsäkert ord på denna tids oro och dödsångest. På det nyutgivna albumet sjunger Magnus Carlsson i titelspåret:

"Faith and love and hope 
It’s only chemistry
We’ve lost control
We are out of touch
The life continues after us."

Hur mår barn och unga som växer upp i en värld där allt på förhand upplevs som kört? Där mänskligheten med berått mod verkar vara i färd med att sätta eld på sin enda farkost i universum? Där tro, hopp och kärlek inte har med själva verkligheten att göra? Under de senaste tio åren har den upplevda psykiska ohälsan bland unga vuxit lavinartat. Uppemot hälften av alla unga kvinnor i åldrarna 20-24 lider av oro, ångest eller ängslan. Kanske är det en ganska förväntad reaktion? 

Så vad behövs för att vända detta? Mer än något annat: hopp och handlingskraft. Vi behöver människor som tror att en annan värld är möjlig och som aldrig slutar kämpa för det som är gott, rätt, vackert och sant. Och handlingskraften behöver vara grundad i en verklighet. Tro, hopp och kärlek är inte bara kemi, det finns på riktigt och är värt att kämpa för. Detta oavsett om världen är på väg att bli ett paradis eller helvete.

På söndag börjar påsken på riktigt. Och dess budskap landar just i detta hopp. Trots att Jesus dog den mest förnedrande och plågsamma död kunde döden inte hålla honom kvar i sitt grepp. Han uppstod, blev levande igen. Sedan dess, i två tusen år, har kyrkan varit en hoppets gemenskap för miljarder av människor. Att kyrkan tror på uppståndelsen betyder inte att den förnekar smärtan, döden eller övergivenheten. Allt det där hör till det mänskliga. Men döden har inte fått sista ordet. Och precis som vetekornet måste dö för att kunna ge liv väntar kyrkan uthålligt på den dag då världen åter ska bli ny. Ur det hoppet har kristna genom alla tider fått inspiration och kraft att kämpa för varje människa och för varje situation.

Kanske är det därför dags för vårt samhälle att igen se den kristna kyrkan som en viktig, ja, kanske oumbärlig, tillgång? Med hoppet i sitt DNA kan kyrkan inspirera till den handlingskraft som vår tid så väl behöver. Kyrkans tro på en ljus framtid rubbas inte av vare sig mänsklig dårskap eller de troendes tvivel.

Tyvärr går samhällets signaler ofta i en annan riktning. Kristna scoutföreningar misstänkliggörs och blir av med sina föreningsbidrag om de inte upphör med sina kvällsandakter. Välfungerande skolor på kristen grund utmålas som samhällsomstörtande och buntas ihop med sekterister, extremister eller islamister. Organisationer måste garantera att "aktiviteterna bedrivs utifrån ett icke-konfessionellt synsätt och utan religiösa inslag" om de ska kunna ingå idéburna offentliga partnerskap med Göteborgs stad. Inte sällan påminner samhällets inställning till kristen tro som dess hållning till droger: någonting som gör folk förvirrade och som vi därför måste hålla barnen borta ifrån. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om kyrkan behövs mer än någonsin för att ge unga människor i Sverige hopp och handlingskraft, mening och framtidstro? Tänk om kyrkan behövs mer än någonsin för att komma till rätta med samhällsklyftorna, den psykiska ohälsan, integrationen och klimatkrisen?

Kyrkan är långt ifrån perfekt, men när den fungerar som vanligt utgör den en hoppfull och handlingskraftig institution som vår tid så väl behöver. När allt var som mörkast tändes ett ljus. Det hände då och kan hända nu. Det är aldrig kört.

Emil Mattsson
Direktor Räddningsmissionen