Debatt: Den verkliga skandalen förtigs i debatten om statsministerns städerska

7 februari, 2022

När en städare utlöste ett larm hemma hos Magdalena Anderssons satte det igång en debatt om Sveriges gränser, säkerhetspolisens bristande kontroll och hur man vet om någon jobbar svart. Mycket av det som kommit fram är häpnadsväckande. Men det är också en debatt med en märklig snedvridning, där en ung latinamerikansk kvinna som saknar uppehållstillstånd utmålas som en säkerhetsrisk, medan de verkliga problemen inte uppmärksammas tillnärmelsevis lika mycket.

Den riktiga skandalen är de omänskliga, exploaterande förhållanden som ett stort antal människor i Sverige befinner sig i.

Vi känner visserligen inte till de exakta villkor som kvinnan arbetat under. Men enligt egen utsaga har hon ofta fått jobba för låg, eller ingen lön. En granskning från Expressen visar också att det bolag kvinnan arbetat för har en lång historia av skattetvister, är misstänkta för svarta löner och har använt sig av en målvakt som erkänt att han ställt ut falska fakturor.

Det är en bild som är alldeles för välbekant för oss i Räddningsmissionen. Vi ser i vår verksamhet hur fattiga och utsatta människor exploateras på en utbredd svart och grå arbetsmarknad. Vi ser hur de får tillfälliga påhugg där lönen kan vara en eller ett par tior i timmen och där de vilken dag som helst kan bytas ut om de kräver sina rättigheter, eller sin lön. Arbetet sker utanför alla trygghetssystem och den som skadar sig, blir sjuk eller för den delen vill återvända till sitt hemland, blir utan både pension och socialförsäkring. Inte sällan är arbetsgivaren också inblandad i andra kriminella verksamheter och besitter ett våldskapital. Det här handlar inte om bristfälliga arbeten, utan om ren exploatering.

Exakt hur omfattande problemet är vet av naturliga skäl ingen, även om det finns uppskattningar på att fler än 100 000 personer i Sverige exploateras på arbetsmarknaden i mer eller mindre kriminella upplägg. Det finns en bred enighet om att problemet är allvarligt och att det både innebär risk för individer och har samhällsekonomiska konsekvenser. Exploateringen förekommer inom alla branscher och även om den har uppmärksammats av branschorganisationer såväl som fackliga organisationer, har den visat sig svår att komma åt. Hittills har bara en person fällts enligt den nya lag som kom 2018 och som skulle underlätta att lagföra dem som exploaterar arbetskraft, en dom som senare upphävdes av hovrätten. De som exploateras får driva sina fall själva, mot bolag som i princip riskfritt kan fortsätta sin kriminella verksamhet

För att komma till rätta med det här menar vi att man måste börja i andra änden. Vi måste i första hand se till brottsoffren, de som utnyttjas i det här brutala systemet, och oavsett deras juridiska status se till att deras mänskliga rättigheter tillgodoses.

 

Behandla de som utsätts för exploatering som de brottsoffer de är.

När Riksrevisionen 2020 granskade myndigheternas arbete mot människohandel och exploatering var en av många saker de kritiserade det bristande brottsofferperspektivet. Här kan vi till exempel jämföra med hur personer som utsatts för människohandel behandlas. Riksrevisionen konstaterade i sin rapport att ”...det finns en omfattande skydds- och stödprocess för identifierande av offer för människohandel, men att den behöver anpassas för att skapa bättre förutsättningar för att erbjuda skydd och stöd till personer som utsatts för arbetskraftsexploatering”. Det är en uppfattning vi delar.

 

Se att det här är ett samhällsproblem, inte bara ett arbetsmarknadsproblem.

Arbetet mot människohandel och exploatering i Sverige har hittills mest fokuserat på skattebrott och svarta pengar, samt på om arbetarna befinner sig i Sverige utan tillstånd. I vårt grannland Norge har man i stället valt att kalla det här för arbetslivskriminalitet och fokuserat på att den som exploaterar arbetskraft ofta har tillgång till maktmedel, som hot och våld, i stället för att endast betrakta uppläggen som avtal mellan fria parter. Man har också gett polisen särskilda resurser för att arbeta med det. Det menar vi är en riktig väg att gå.

 

Ge de exploaterade en väg ut.

Idéburna verksamheter kan nå utsatta människorna på ett sätt som myndigheter inte kan. Men att nå dem räcker inte, det behövs en modell för att kunna ge människor en väg ut och möjlighet att bryta cirkeln av fattigdom och utnyttjande. Ett första steg är att snabbt kunna ge dem ett tryggt boende, bistånd och rättsstöd vid eventuell rättsprocess, liknande det som finns vid människohandel. Också Riksrevisionen konstaterar att brottsoffrens rätt till information om sina rättigheter inte uppfylls.

 

Offentliga medel ska inte gå till exploaterande verksamhet

Mycket av den exploaterande verksamheten finansieras via offentliga upphandlingar. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Men också här kan vi lära oss av Norge, och av den så kallade Oslomodellen. Den innebär att kommunen ska motverka arbetslivskriminalitet och social dumpning genom att ställa en rad villkor vid upphandlingar. Bland annat ska minst 80 procent av de anställda ha fast anställning, bemanningspersonal ska ha lön mellan uppdragen och antalet underleverantörsled begränsas till ett. Kommunen ska också ha rätt till insyn i alla villkor som påverkar kontraktet mellan leverantören och kommunen.

När Riksrevisionen år 2020 presenterade sin rapport om arbetet mot exploatering i Sverige avslog Riksdagen förslagen med hänvisning till att arbete pågår på området. Senast 1 april 2022 ska regeringen återkomma med förslag på hur sekretessreglerna kan ändras för att motverka exploatering av arbetskraft. Det är snart dags, och när det sker hoppas vi att man tagit till sig av Riksrevisionens svidande kritik och att man inte bara fokuserar på sekretessreglerna, utan också väljer att betrakta det här som ett samhällsproblem, och arbetar med brottsoffrens bästa för ögonen.

/Ulrika Falk och Daniel Åman, medarbetare inom området Utsatta EU-medborgare

Utsatta EU-medborgare Socialt stöd och Socialt center