Ledare: Är det verkligen kört?

Är det kört för mänskligheten? Ja, åtminstone om man får tro alla de domedagsröster som hörs i vår samtid. Klimatprofeten Greta Thunberg utmanar all hoppfull optimism och uppmanar världens ledare att istället få panik över klimatkrisen. Professor Johan Rockström beskriver hur vi redan idag överträtt ett antal oåterkalleliga planetära gränser. Garrettsångaren, den vackra fågel som dog ut i början av 1900-talet, kommer aldrig tillbaka. Inte heller någon annan av de 130 000 kända, namngivna landlevande djurarter som nu är utdöda. Och även om vi skulle dra i nödbromsen idag skulle de fossila koldioxidutsläppen påverka mänskligt liv negativt i generationer.

Undergångstonerna går igen i kulturen. Göteborgs filmfestival hade i år som tema ”apokalypsen” och visade filmer som skulle spegla olika aspekter av klimatkrisen. Filosofen Roy Scranton var inbjuden för att framföra sitt övertydliga budskap: allt är försent och det är ingen idé att kämpa mer. Bättre att ägna sig åt poesi, meditation eller bön. Och Björn Werner, Göteborgs Postens kulturchef jämförde för några veckor sedan vår civilisation med Roms sista dagar och beskrev vår tid som en ”senkapitalismens otroliga, fulländade perversion”.

Hur mår barn och unga som växer upp i en värld där allt på förhand upplevs som kört? Där mänskligheten med berått mod verkar vara i färd med att sätta eld på sin enda farkost i universum? Där tro, hopp och kärlek inte har med själva verkligheten att göra? Under de senaste tio åren har den upplevda psykiska ohälsan bland unga vuxit lavinartat. Uppemot hälften av alla unga kvinnor i åldrarna 20-24 lider av oro, ångest eller ängslan. Kanske är det en ganska förväntad reaktion?

Så vad behövs för att vända detta? Två saker tror jag: hopp och framtidstro. I SVT:s Uppdrag granskning ”Psykrevolten” har vi fått följa Sanne som lider av komplexa och allvarliga psykiatriska svårigheter. Hon bollas runt mellan olika myndigheter i en kafkaliknande mardrömsvärld. Trots att verkningsfulla insatser finns så vill ingen ta ansvaret eller kostnaderna. Och kvar blir Sanne i ett allt djupare mörker. Men när allt var som värst så fick hon ett samtal från den tidigare rapartisten Sebastian Stakset. Han vittnade om sitt eget liv och sin egen mörka historia. Men också om ett hopp som kan förvandla: ”Jag är en av dem som tror att det kommer att gå fett bra för dig. Det kanske inte går spikrakt, men det kommer att gå bra. Du är grym … Du är inte ensam, du är älskad och du är värdefull”. Idag har livet för henne vänt. Hon har fått en plats på ett behandlingshem och har regelbunden kontakt med en av ortens församlingar. Livet är aldrig kört.

I en värld som allt oftare kommer till slutsatsen att det inte finns något hopp, inget kvar att kämpa för, så är Räddningsmissionens och kyrkans budskap: ni har fel. För påskens budskap är att Gud själv har besegrat själva döden. Om världen på kort sikt blir bättre eller sämre påverkar inte den förvissningen. Utifrån hoppet om att jorden en dag ska bli ny igen kommer vi varje dag att sätta spaden till jorden och arbeta för ett gott och rättfärdigt samhälle. Och till en värld som tappat greppet om tillvaron har vi samma hoppfulla budskap som Stakset: Det kanske inte går spikrakt, men det kommer att gå bra. Kanske till och med fett bra.