Ledare: Till er som är hoppet om ett bättre samhälle

Vad skulle hända om allt organiserat frivilligt arbete plötsligt upphörde?

Inga oavlönade scoutledare, fotbollstränare eller körledare. Inga nattvandrare, föräldraföreningar eller frivilliga mötesplatser. Begränsat med kyrklig verksamhet, nästan inget föreningsliv. Inga fler volontärer på Stadsmissionen, Röda korset eller Räddningsmissionen. Inga mackor som blev bredda på vårt café för hemlösa, inga besöksgrupper på våra anstalter, inget mer uno-spelande på vårt Öppet hus för nyanlända. Hur skulle ett sådant samhälle se ut?

Naturligtvis är det en skruvad fråga. Det organiserade frivilliga arbetet är ju samhällets själva ryggrad. Utan detta arbete är det svårt att tala om samhälle i någon egentlig mening. Och ändå är det så sällan som frivilliga insatser blir uppmärksammade. Det flyger liksom under radarn. Många av oss – åtminstone vi som är födda en bit in på 1900-talet – har innerst inne någon slags föreställning om att det bara är staten och det offentliga som ska ansvara för samhällets välmående och trygghet. Om vi bara betalar vår skatt, går och röstar, håller oss innanför lagens råmärken kommer politiken se till att allt blir bra.

Men allt fler vet att detta inte är sant. Och politiker från höger till vänster erkänner det. Naturligtvis har staten ett särskilt ansvar i att garantera en grundläggande välfärd för dess medborgare. Men det offentliga behöver ständigt kompletteras av frivilligkrafter. Och inte bara kompletteras. Också utmanas, kritiseras och ibland ersättas. Därför är denna lilla text ett tack till er alla som gör frivilliga insatser. Ni som låser upp dörrarna och sätter på kaffet innan samlingen ska börja, ni som sliter med ideellt styrelsearbete, som vecka efter vecka möter barn och unga i idrottsrörelse, kulturverksamhet eller kyrka. Eller ni som arbetar som volontärer i en frivilligorganisation som Räddningsmissionen. Ni är samhällsbyggarna. Ni är framtiden. Ni är hoppet om ett bättre Göteborg även när samhällsutvecklingen kan få en att tvivla.

Och det fina med det frivilliga arbetet är att man ofta hittar mening och glädje genom att jobba ideellt. Jag vet inte hur många gånger jag hört ungefär samma berättelse: ”I flera år gick jag med en allt större klump i bröstet. Jag längtade alltmer efter att göra något konkret för att göra det här samhället bättre. Så jag hörde av mig till Räddningsmissionen och fick så småningom en plats som volontär i organisationen. Efter ett tag insåg jag att det ju inte i första hand var någon annan som behövde min hjälp, jag hade minst lika stora behov. Tack vare volontärskapet fick jag uppleva mening och glädje i livet.” Detta bekräftar också forskningen. En dansk studie visade nyligen att volontärarbete en gång per vecka ger dubbelt så hög sannolikhet att ”blomstra mentalt” som den som inte volontärarbetar.

Här är den fina paradoxen - när man ger av sin tid till någon annan blir man själv lyckligare. Som kristen är detta inte svårt att förstå. Om varje människa är skapad till Guds avbild och om Gud är kärlek är det inte konstigt om man som människa känner en meningsfullhet - ibland till och med eufori - när man får utöva barmhärtighet eller medmänsklighet. Man agerar i enlighet med sin natur.

Så tack igen. Tillsammans skapar vi ett varmare samhälle!