Från Kiev till Västra Frölunda - genom Hjärterum

I takt med att kriget rasar i Ukraina växer det svenska hjärterummet för ukrainarna. Samtidigt expanderar Räddningsmissionens verksamhet Hjärterum – svenskar som öppnar sina hem för människor som flytt kriget. Tandläkaren Olena och hennes barn flydde undan bomberna i Kiev och hamnade hemma hos Sabine von Borgstede i Västra Frölunda – tack vare Hjärterum.

Natten den 24 februari kom den första smällen. Olena och familjen vaknade av ljudet från bomber. Det som de aldrig trodde skulle hända på riktigt var nu den nya vardagen i landet. Kriget hade kommit och de var nu tvungna att fly till en ny verklighet.

Denna nya realitet blev en villa i Västra Frölunda – hos Sabine von Borgstede. På husets bruna tegelfasad hänger en blå-gul flagga och svajar i vinden. Men inte den svenska, utan den ukrainska. Ytterdörren står välkomnande på glänt och i köket på ovanvåningen sitter Sabine von Borgstede med sina nya vänner från Ukraina. De äter på svenskt vis – fika med kaffe och kaka.

– Vi är inte så vana vid det här med intervju, vi är lite blyga, säger 21-åriga Tetiana.

Det har varit en lång resa från Kiev till Västra Frölunda. När vi träffas har familjen bott i sitt nya hem i nio dagar, matchade genom Räddningsmissionens verksamhet Hjärterum. De var en lycklig familj som levde ett vanligt liv i Ukraina. Mamma Olena arbetade som tandläkare, pappan som företagare, sonen Timur, 12, gick i skolan och dottern Tetiana, 21, läste på universitetet. Men helt plötsligt vändes deras vardag uppochner, från en natt till en annan.

– Mamma väckte oss mitt i natten och sa att det smäller bomber i stan och att vi måste packa väskorna och lämna vårt hem. Jag minns hur jag skakade och var helt i chock, säger Tetiana.

I panik packade de väskorna med lite kläder och tog sig till ett skyddsrum, där de stannade i en vecka.

– Tänk dig att du ena natten ligger i din mysiga säng i ditt trygga hem och natten efter i ett läskigt och mörkt skyddsrum. Det är det mest traumatiska jag har upplevt. Jag tror inte att vi kommer bli desamma igen efter detta, säger Tetiana med darr på rösten.

Minnena från hemlandet river upp känslor och ögonen blir glansiga. Hon kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Hon berättar vidare om hur flykten fortsatte till västra Ukraina. Långsamt började faktumet om att det är ett fullskaligt krig som pågår sjunka in, och att Ukraina aldrig mer kommer att bli som det var. Till slut insåg de att det inte längre gick att leva ett normalt liv i hemlandet. Så de gav sig av mot Sverige – där en bekant bodde. Pappan blev kvar för att försvara landet, men de fick inte veta var.

– Vi har daglig kontakt med honom, men han talar aldrig om var han är men vi tror att det är på en farlig plats. Det kan vara riskabelt för honom att berätta var han befinner sig, man vet aldrig om telefonen är avlyssnad, framhåller Tetiana.

Slutdestinationen blev alltså efter Räddningsmissionens matchning genom Hjärterum hemma hos Sabine von Borgstede i Västra Frölunda. Än så länge bedrivs verksamheten småskaligt – i nuläget bor några få ukrainska familjer hos svenskar – förmedlade via Hjärterum. Men engagemanget är stort – över 500 privatpersoner har anmält sitt intresse och vill öppna upp sina hem. Och för att kunna expandera verksamheten och placera fler ukrainare arbetar Hjärterum för att få till ett samarbetsavtal med Göteborgs kommun. För att det i sin tur ska gå i lås behöver Migrationsverket kommunanvisa de ukrainska flyktingarna, och därmed alltså bli kommunens ansvar. Först då kan Hjärterum satsa storskaligt på att matcha privatpersoner och ukrainare, och det kan även bli en mer långsiktig boendesituation för flyktingarna.

Hjärterum, som har funnits sedan 2017, har tidigare hjälpt familjer från andra länder att få ett hem genom privatpersoner. Premissen i dagsläget är att de svenska familjerna öppnar upp sina hem för de ukrainska flyktingarna - utan ersättning. Något som var självklart för Sabine von Borgstede.

– Det kunde ju ha varit jag som hade förlorat allt. Undervåningen står bara tom efter att barnen flyttat ut, det är klart att de ska bo där, säger hon.

Sabine och hennes man står för boendekostnaderna, kläder och fickpengar. Men hon berättar att det bara är trevligt att någon bor i den annars tomma undervåningen.

– Har man klarat av fem barn så klarar man det här. Det blir inte så mycket mer. De äter betydligt mindre än fem söner, säger hon och drar på smilbanden.

Det dröjde inte länge efter att hon hade anmält sitt intresse hos Hjärterum tills de hörde av sig. En tisdag för några veckor sedan ringde Räddningsmissionen och sa att det kommer en familj på fredagen samma vecka.

– Jag tänkte bara “Gud va kul”! Vi fick ta ledigt från jobbet och köpa in prylar för att göra det hemtrevligt. När vi väl fick tummen ur gick det fort att göra i ordning därnere. Några dagar senare stod Olena och hennes barn på uppfarten till huset.

– De var bleka och trötta, man såg sorgen i ögonen. Men det blev en kram direkt, säger Sabine.

Det var på den vägen som Olena och hennes familj hittade ett nytt hem i säkerhet, och nya vänner. Får vi se hur ni har det därnere?

– Ja, självklart, kom! säger Tetiana och visar vägen till deras del av huset.

Trappan leder ner till familjens vardagsrum. Det är en trerummare med egen ingång från markplan. Olena delar rum med Timur och Tetiana har fått ett eget.

– Rummet påminner om mitt rum i Kiev, så jag känner mig verkligen som hemma här, förklarar Tetiana.

Korridoren leder bort till köket, som är kombinerat med duschrum. Bastun har fått bli skafferi, och bredvid kylen står en provisorisk platta för att laga mat. Varorna i kylskåpet vittnar om att fler än en kultur huserar här. Svenska köttbullar delar plats med ukrainsk fiskgratäng och ”borsjtj” – rödbetssoppa – på samma hyllplan.

– Sabine har gjort köttbullarna, de är jättegoda! tillägger Tetiana, samtidigt som hon intensivt berättar om innehållet i de ukrainska rätterna.

I det nya hemmet finns det gott om hjärterum – familjerna har gjort flera saker tillsammans. Golf, gymmet eller kulturaktiviteter.

– Det finns de som bor i våningssängar i sovsalar och vi får bo här – vi är enormt tacksamma. Och för allt som vi får av Sabine, hon är väldigt generös, förklarar Olena.

Familjen följer händelseutvecklingen i hemlandet dagligen, även om det är plågsamt. De tänker på sina landsmän som har dödats i stridigheter, familjemedlemmarna som är kvar i krigets helvete och på pappa som de inte vet var han är. När det blir som värst kommer tårarna oavbrutet.

– Vi har kontakt med pappa två gånger dagligen och om han inte har svarat på flera timmar blir vi väldigt oroliga, säger Tetiana.

Drömmen om att än en gång få gå runt i lägenheten i Kiev och klä sig i sina egna kläder glider längre och längre bort ifrån dem.

– Vi vet inte om det går, men vi hoppas kunna åka hem till Ukraina så småningom. Och vi vet inte hur länge vi blir kvar här hos Sabine, säger Olena.

– Jag hoppas att de blir kvar länge. De kan stanna så länge de vill. For ever! flikar Sabine in.

Framtiden går i nuläget inte att förutspå, men vad de vet säkert är att det finns många möjligheter i det nya landet. Olena hoppas kunna arbeta som tandläkare på nytt, först måste hon bara lära sig det nya språket. Tetiana tror hon har chans att hitta ett jobb inom it. Och Timur drömmer om att bli advokat eller programmerare. Men det finns en dröm som är större just nu.

– Min högsta önskan är att få krama pappa igen. Jag hoppas att kriget tar slut så fort som möjligt så att vi kan åka hem till vårt Ukraina igen och leva det liv vi levde, säger han.

Text: Anna- Maria Holmgren