”Gud stängde dörrar i Ukraina och öppnade dörrar i Sverige”

Joachim Lundell 17 november, 2022

– Vi är så tacksamma för allt som Sverige har gjort för oss, säger Larysa när vi träffar henne en vacker dag i slutet av hösten.

Trots det friska vädret står ytterdörren till Larysas hus på glänt. Efter några tryck på ringklockan dyker hon upp och välkomnar oss. Hon ler med hela ansiktet och visar oss in i det knallröda köket. På bordet står en rykande färsk zapiekanka, en ukrainsk rätt med keso, ägg och potatismjöl. Larysa undrar om vi vill ha kaffe eller te.

– När Putin började prata om kärnvapen bestämde jag mig, berättar Larysa. Vi kunde inte stanna kvar.
Jag tog min son, min dotter, vår katt och en liten kabinväska med några småsaker och åkte via Polen till Sverige.

Larysas engelska är knackig, men hon ger ett positivt och hoppfullt intryck. Skrattet ligger alltid nära och när hon berättar om hur det var att komma till Sverige skiner hon upp med hela ansiktet.

– Vi är så tacksamma för allt som Sverige och svenskarna har gjort.
Det är helt fantastiskt, säger hon. Här känner vi oss säkra och trygga och det värderar vi väldigt högt.

Jobbat som lärare och barnpsykolog

Larysa berättar att hon är skild från sin man och att hennes äldsta son inte kunde följa med till Sverige, då han är över 18 år och har kallats in till armén. Hennes dotter var med till Sverige först, men har åkt tillbaka till Kiev där de bodde för att söka jobb.

– I Ukraina har jag allt, säger Larysa. Det var hemskt att åka därifrån.

När vi pratar om det hon lämnat i sitt hemland tystnar hon och tittar ner på sin tallrik. Plötsligt låter hon inte lika positiv och säker längre. Kanske letar hon efter de rätta orden, kanske fäller hon en tår av längtan.

– Jag har kontakt med släkt och vänner varje dag. Tack gode Gud
för internet och våra mobiltelefoner, säger hon och håller triumferande upp sin slitna mobiltelefon. Jag har vänner i många olika områden i landet och alla säger samma sak: de har det tufft. Nästan varje dag hör jag om någon jag känner eller någon släkting som har blivit skadad eller dödad. Men jag har ändå en stark tro på att det kommer att gå bra, säger hon. Vi väntar på att det ska ske till slut. Att Putin ska förlora.

Larysa berättar om sitt liv i Ukraina där hon jobbat många år som lärare.

– Jag har arbetet med barn i olika åldrar, berättar hon. De senaste åren hade jag även en privatpraktik och arbetade som barnpsykolog. Double degree, säger hon med allvar i rösten och två fingrar i luften, för säkerhets skull.

Hon säger att hon brinner för barn som mår dåligt och plötsligt flyter språket och orden och hon skiner upp igen.

– Du vet, jag kunde vakna mitt i natten och fundera på hur jag bäst kunde stötta ett visst barn, säger hon och skrattar. Jag var alltid redo att hjälpa ett barn. Att jobba med detta i Sverige är min dröm, säger hon. Jag vill jobba så jag kan klara mig själv och bidra till samhället.

På frågan om hon inte vill tillbaka tvekar hon.

– Jag vet inte om jag vill tillbaka. Just nu är det så bra att vara här. Bara jag får lära mig språket ordentligt! Men kanske vill jag tillbaka när kriget tar slut. Vi får se.

Uppskattar livet i Sverige

Vi pratar lite om den svenska kulturen och samhället och hur hon upplever det.

– Det är så fint och bra ordning på allting här. Jag ser att ni respekterar varandra.

När jag undrar om precis allt verkligen är bra här skrattar hon till och berättar efter lite tvekan om hur hon upplever svenskarna.

– Ni tar det väldigt lugnt. Svenskarna är kanske lite lata, funderar hon. Du vet, vi ukrainare är vana vid att jobba hårt och göra rätt för oss.

Sedan konstaterar vi vilket tillskott till det svenska samhället de ukrainska flyktingarna skulle kunna vara. Många är högutbildade och vill gärna jobba, men språket sätter käppar i hjulet.

Larysa går på svenskakurs några dagar i veckan och träffar många ukrainska kvinnor i Göteborgsområdet.

– Jag träffar ofta ukrainska kvinnor här, nästan varje dag, säger hon. Vi försöker hjälpa varandra med olika saker.

Vårt samtal går vidare och vi pratar om Astrid Lindgren och att försöka lära sig ett språk genom att lyssna på radio och TV. Plötsligt kommer sonen Stanislav, som är 16 år, hem efter en dag på språkintroduktionsprogrammet på Lindholmen. Han tar för sig av både kaka och samtal.

– Jag trivs i skolan, säger han. Jag har vänner där och tycker det är bra i Sverige.

Stanisalvs engelska är bra och hittar han inte orden googlar han. Han konstaterar att Ukraina är en nation med mer frihetslängtan än Sverige.

– Vi har ju alltid levt i skuggan av Sovjetunionen, jag menar Ryssland, säger han och skrattar. Alla pratar politik i Ukraina nu. Eftersom vi är i krig tvingas du in i det.

När han försvunnit upp på sitt rum berättar Larysa att det är svårt att få pengarna att räcka till för mat och kläder till sonen.

– Du ser ju, han är lång och växer. Han behöver mycket mat och ständigt nya kläder.

Om Hjärterum

Hjärterum är en verksamhet inom Räddningsmissionen som verkar för att minska hemlösheten i Göteborg. Hjärterum hyr boendeytor av privatpersoner och fastighetsägare som sedan hyrs ut till personer som befinner sig i strukturell hemlöshet. Sedan invasionen av Ukraina arbetar verksamheten främst med att hitta boendelösningar som är avsedda för ukrainare som blivit anvisade till Göteborgs kommun.

Läs mer på hjärterum.com

Tacksam för stödet från Hjärterum

När Larysa kom till Göteborg fick hon och familjen mycket hjälp av en familj som engagerat sig i ukrainska flyktingar och hjälpt flera familjer att hitta bostäder.

– Lars och Liz är fantastiska. De har varit till stor hjälp för oss, säger Larysa. De har hjälpt oss med allt från mat och praktiska saker som att laga cyklar, men även böner och samtal om stort och smått.

Larysa är även mycket tacksam över den hjälp hon fått av Räddningsmissionen och Milla Anjou som är koordinator på Hjärterum.

– Ja, Milla är vår ängel! Hon stöttade oss när vi kom, hon är pålitlig och hjälpsam, säger Larysa.

Samtalet närmar sig sitt slut och vi kommer in på djupare frågor om livets mening och gudstro.

– Min tro har bara blivit starkare nu, berättar Larysa. Gud stängde dörrar i Ukraina men öppnade dörrar i Sverige.

Efter en rundvandring i huset och en försäkran om att vi inte orkar mer mat, går vi mot dörren. Julen firar Larysa med vänner i huset. Och mycket mat.

– Ja, vi har hela bordet fullt. 12 rätter, efter de 12 apostlarna, förklarar hon. Det blir kyckling, fisk, sallad, en form av dumplings och mycket annat. Men i år får vi fira två gånger. Först den svenska och sedan vår ukrainska jul den 7 januari.

– Men det blir inte mycket snö här, va? undrar Larysa när vi tar på oss kläderna. Jag vill ha 20 minus och mycket snö, skrattar hon.

Vi konstaterar att hur bra hon än trivs i Göteborg, så har hon i just det fallet kommit till helt fel stad. Men att hon är nöjd ändå går inte att ta miste på.

– Ja, skriv med stora bokstäver ”thank you” i din tidning, säger hon och ritar stora bokstäver i luften.

”Gud stängde dörrar i Ukraina och öppnade dörrar i Sverige”

Jobbat som lärare och barnpsykolog

Uppskattar livet i Sverige

Om Hjärterum

Tacksam för stödet från Hjärterum

Relaterade artiklar