Kampen för det vanliga

"Världen spårar ur, och här går jag till jobbet för att lära ungdomar matematik - till vilken nytta?" En av mina goda vänner formulerade väl den känsla av maktlöshet jag tror att vi är många som just nu känner. Hur ska vi hantera alla kriser som inte bara tycks avlösa varandra, utan dessutom komma klustervis? Kan vi verkligen leva på bara som vanligt?

Det enkla svaret måste vara: ja. Den bästa gåva du kan ge den här världen är att leva på som vanligt. Fortsätt se till att dina barn får frukost och en kram innan skolan börjar, fortsätt se till att göra ditt bästa på jobbet (slarva inte med köksveckan!), fortsätt öva med orkestern och se till ni får till det svåra introt, fortsätt se till att du leder fotbollsträningen med gott humör och ger varje unge uppmärksamhet och positivt stöd.

Varför?

Därför att i det alldeles vanliga livet finns så mycket gott som i sig är en motvikt till det destruktiva i världen. Visst behöver en och en annan av oss gå all in på att försöka komma till rätta med de kriser som har uppstått. En del arbetade dubbla skift på intensivvårdsavdelningar orimligt många gånger under pandemin, några har under våren lämnat allt och blivit volontärer vid ukrainska gränsen, andra går i Greta Thunbergs fotspår och ägnar hela dygnen åt att slåss mot systemen. Dessa människor är helt oumbärliga, vi klarar oss inte utan dem. Men några - kanske de flesta - måste också ta hand om det vanliga.  Skulle det vanliga försvinna har vi verkligen gett efter för det mörka i världen. Eller så här, vad är kampen värd om det vanliga inte finns?

Detta betyder förstås inte att vi ska blunda för kriserna i världen. Vi har alla ett ansvar att göra den här planeten bättre. Och detta är inte lätt. Jag tror att det är fler än jag som återkommande i livet har hört berättelsen om den barmhärtige samariern och kallsvettigt kunnat konstatera att vi har fler likheter med prästen och leviten som gick förbi den blodiga mannen än med samariern som visade barmhärtighet. Detta skav bör vi ta på allvar. Vi har alla ett ansvar som medmänniskor vi aldrig kan förneka eller köpa oss fria ifrån. Men ett råd: låt medmänsklighet börja i det lilla, och kämpa för att hålla kvar länge. Detta är en svår uppgift. Som människor verkar vi ofta vara programmerade att göra precis tvärtom: ge allt vi har under en kort period.

Så låt oss lyssna till Martin Luthers livshållning och börja i det enkla: "Även om världen skulle gå under imorgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag". Att trycka ner några oansenliga äppelkärnor i jorden är ingen stor sak, men i sig blir de symboler för det eviga Hoppet. Det kommer en dag då allt ska ställas till rätta. Detta får vi arbeta för och hoppas på.

Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra:

en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket

att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

betyder en broder mer.

Stig Dagerman