Krönika: Dekalen

”Du kan inte boka någon läkartid här längre. Du har blivit spärrad från vårdcentralen på grund av en obetald faktura och att du uteblivit från ett besök.”

Han behövde förnya sitt sjukintyg, har en missbruksproblematik och mår i perioder mycket dåligt psykiskt. Hela sommaren har han nu levt utan pengar, lyckats låna ihop till hyran men inte till mer. Han berättar hur rädd han är för att bli vräkt.

Jag hade kanske förstått det om det hade varit mig en vårdcentral hade försökt uppfostra. Jag som är en frisk diakon, med stabilt liv och stadig inkomst. Men att utsätta honom för detta?

Det är första veckan efter semesterstängningen och folk strömmar till vårt frukostcafé. De tackar för att vi finns och delar med sig av sina liv. En kvinna säger att det är bra att vi är barmhärtiga. Att hon saknar det på många andra ställen i samhället.

Jag tänker på det när jag cyklar hem. Barmhärtighet. Ett fint gammalt ord som inte används så ofta längre. Funderar på vad det kan betyda. Att vara medmänniska och tänka gott om andra kanske? Att ge människor nya chanser och försöka göra det lilla man kan?

Jag tror att barmhärtighet är helt avgörande för ett bra samhälle och att vi inte kan förvänta oss att politiken ensam ska lösa detta. Det måste vi alla ta ansvar för, både i våra yrkesroller och utanför dem.

Barmhärtighet består inte av att säga ja till allt. Men att även när svaret blir nej, respektera den andre och vara en medkännande människa.

I slutet av veckan följde jag med till ett möte hos gränspolisen. De hade inga positiva besked att ge, men det var faktiskt något barmhärtigt över dem. De förmedlade sitt budskap med respekt och medkänsla. Det gjorde skillnad.

Vi har en lång höst framför oss. Vad kommer att prägla den?

På en lyktstolpe vid Järntorget har någon klistrat dit en dekal med ett citat av påve Franciskus. ”Guds namn är barmhärtighet.”

Hemlöshet och social exkludering Frukostcaféet – för hemlösa och socialt utsatta Gatukyrkan och soppmässan krönika