Krönika: Medaljer

Eva Erlandsson 12 december, 2018

”Mamma, har du vunnit någon medalj någon gång?” Flickan som frågar är 8 år och mamman plockar fram en låda från vinden. Hon har ganska många, var framgångsrik inom både bollsport och friidrott när hon var yngre. Flickan blir förtjust. ”Åh, vad fina de är. Varför har du dem aldrig på dig?”

Vilken underbar idé! Tänk om vi skulle gå omkring med medaljer på oss!

På Göteborgs Räddningsmission möter vi ofta människor i nöd och svårigheter. Berättelser om svek, skuld eller tröstlös väntan på bostad – det är vår vardag. Men det finns också fina gemenskaper som växer fram. Det är

så många som bidrar, som hjälper till och tar hand om varandra.

Någon har med sig purjolök från sin kolonilott. Den använder vi i maten till Soppmässan. Någon har tagit med en kompis som behöver hjälp med att komma ifrån en partner som slår. Någon städar toaletterna och någon ber en bön för mig. Visst möter vi mycket brustenhet men också en hel del osynliga medaljer.

Vi går mot jul. Denna tid med så mycket glitter, med gemenskap men också stor ensamhet. På morgonen kommer människor som har frusit hela natten till vårt café. Det gör ont att veta. Efter Soppmässan tar sig några hem till ett tält i en skogsdunge. De säger att vätan, inte kylan, är värst.

På nyårsafton kommer vi att ses som vanligt för att vara tillsammans. På Vasagatan 14 är det öppet kl 8.45-12. Det handlar inte om att en grupp utsatta människor ska få lite mat och välgörenhet. Vi är en gemenskap. Vi finns till för varandra och försöker göra den här världen till en lite bättre plats.

Vi bär på osynliga medaljer.

Text: Eva Erlandsson, Diakon och verksamhetsledare för Gatukyrkan

Omslagsbild: Ian Schneider on Unsplash

Hemlöshet och social exkludering Frukostcafé Vasa – för hemlösa och socialt utsatta Gatukyrkan och soppmässan hemlöshet gatukyrkan