Ledare: Fri att andas

Jag skrollar förstrött på Instagram. Vårens första blåsippor. Ett kvällsdopp i Fiskebäck. En tioåring som hoppar i sängen. En tejpad bil på väg till skroten. Men så dyker det upp ett inlägg från en bekant. Det sticker ut från mängden. Hon lägger ut en bild på sig själv och ger en kort sammanfattning av det som blev hennes liv. Lyckad skolgång, universitetsstudier, pastorsutbildning och arbete som föreståndare i en församling. Men sen tog sjukdomen över. De senaste åren har hon levt med kronisk smärta. Hon beskriver rädslan över att förlora sig själv, att den glada person hon innerst inne är ska tyna bort. Om känslan av att kroppen är en bur som förhindrar henne från att vara sig själv. Så ofattbart smärtsamt att läsa. Omöjligt att begripa. Och samtidigt så modigt. Att lämna ut sig själv, sin nakenhet, sin smärta.

Vi lever i en tid där många kämpar med sina liv, inte minst barn och unga. I Folkhälsomyndighetens nationella enkät svarade förra året 66% av alla kvinnor i åldern 16-29 år att de led av oro, ängslan eller ångest, en uppgång från 46% på tio år. Så mycket smärta det finns i världen. Blir den någonsin delad med andra?

Tyvärr gör vi ofta allt för att kapsla in det svåra för att istället lägga vår kraft på ytan. Svenska dagbladet publicerade nyligen en artikelserie om att många unga tjejer, men också killar, i allt högre grad lägger ut filtrerade bilder på sig själva i sociala medier. Varför? Därför att det ger mer respons, fler hjärtan. Den förskönade bilden av en själv verkar vara enklare att spontant tycka om än själva verkligheten. Plastikkirurger beskrev i artiklarna hur allt fler besökte deras kliniker med just dessa utskrivna filterbilder av sig själva, villiga att betala hundratusentals kronor för att låta forma sina ansikten utifrån dessa idealbilder.

Det hade varit bekvämare att bara peka på de andra, men det gäller också mig. För tio år sedan drabbades jag av en ansiktsförlamning till följd av en förmodad borreliainfektion. Det gör att min mimik i halva ansiktet är kraftigt begränsad. Vanliga dagar tänker jag inte så mycket på det, folk nära mig har vant sig och själv ser man ju inte sig själv utifrån. Men i pandemins Zoom- och Teams-värld när man ständigt ser sitt eget ansikte på en datorskärm kan jag lida över hur jag ser ut. Hade jag kunnat betala mig fri från att tvingas se ansiktsförlamad ut hade jag kunnat offra allt jag ägde för att förändra det.

Men tänk om vi kunde vända på det, tänk om våra brister kunde bli en ingång till ett verkligt liv? Just detta är ju hemligheten i tolvstegsrörelsen. I det gemensamma delandet av smärtor, beroenden och tillkortakommande blir det plötsligt enklare att leva. Ny luft kommer in i systemet, man kan andas igen.

”Herre du vet allt” Jag älskar den korta bekännelse som Petrus gjorde vid Genesarets strand. Petrus som hade gjort bort sig så totalt, satt nu öga mot öga med Jesus, den han hade förrått och svikit. Du vet vem jag vill vara, vet de bilder jag försöker måla upp av mig själv, du känner hela mig, det goda såväl som det onda, mina tillkortakommanden, min synd, mitt allt.

”Du vet allt”. Tänk om vi skulle försöka vara sådana vänner. Som vågade dela livet i dess helhet med varandra, både våra skyltfönster och med det finns bakom. Tänk om vi också kunde dela den ärligheten med barn och unga omkring oss. Hade det inte varit enklare att andas då?

Text: Emil Mattsson, direktor Räddningsmissionen