Ledare: Vägen valde dig

Nej jag vet, jag borde verkligen inte beklaga mig. Jag tillhör inte någon riskgrupp, är inte rädd för viruset som sådant. Ingen i min familj eller vänskapskrets har heller drabbats hårt. Jag har ett jobb att gå till med en lön som kommer in i slutet av månaden. Många lider svårt i dessa dagar - jag har hittills klarat mig bra.

Samtidigt har det varit tuffa månader på Räddningsmissionen. Såklart värst för de vi möter i våra verksamheter. Människor vars oro, ensamhet, psykiska ohälsa ofta har förvärrats den senaste tiden. Också på organisationsnivå har det varit tufft. Vi har jagat skyddsutrustning till våra boenden, förändrat våra arbetssätt för att minska risk för smittspridning, anställt vikarier för att täcka upp för eventuell sjukskriven personal, rekryterat volontärer som kan ersätta våra 70+-volontärer som inte längre kan arbeta, suttit i otaliga digitala beredskapsmöten. Och till det också hanterat ett stort ekonomiskt hot: kommer våra insamlade medel på grund av pandemin att minska? Kommer de privatpersoner, företag och stiftelser som brukar ge rikligt till våra verksamheter att vara att vara lika generösa i år?

Så även om jag kanske inte borde beklaga mig var det just det jag gjorde för min erfarne vägledare för några veckor sedan. Jag erkände för honom min längtan att ibland att bara fly från ansvar, slippa all tyngd på axlarna, få sova lite bättre på nätterna. Kanske är det dags att göra något annat nu, ägna sig åt något lite enklare?

Då tog han fram den lilla skriften ”Vägmärken” från bokhyllan. Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare under 1950- och 60-talet, skrev under sitt liv en slags reflekterande minnesanteckningar som blev kända och publicerade först efter hans död. I texterna skildras på ett naket och utlämnande sätt Hammarskjölds brottningskamp med sig själv och med Gud.

Vi läste högt tillsammans en sida ur boken:
”Trött och ensam
Trött så sinnet värker.
Nedanför hällarna silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma, knäna skälver,
det är nu, nu, du inte får släppa.
Andras väg har rastplatser i solen där de mötas.
Men detta är din väg,
och det är nu, nu, du inte får svika.
Gråt om du kan, gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig- och du ska tacka.”

Det är nu, nu, du inte får släppa. Det var precis de ord jag behövde för att klara ytterligare en arbetsvecka av covid-19-utmaningar på Räddningsmissionen. Vi får inte ge upp, nu behövs vi mer än någonsin. Den nödlina som vi erbjuder för så många människor, om det är någon gång den måste hålla är det i kristider som dessa.

Det är nu, nu, vi inte får släppa. Och jag tror att vi är många som behöver dessa ord idag. Sjukvårdspersonal som är trötta så sinnet värker, riskgrupper i karantän som frestas att lämna ensamheten, anhöriga som kämpar för att deras covid19-smittade nära och kära inte ska ge upp, politiker som trots omöjliga och svårtolkade prognoser ändå behöver fatta rimliga och välavvägda beslut. Och alla vi andra som på ett eller annat sätt ska hantera coronavirusets destruktiva konsekvenser. Det är nu, nu vi inte får släppa.

Min egen återkommande flyktdröm handlar om att börja jobba som kantor i någon landsbygdsförsamling och cykla mellan kyrkliga begravningar och bröllop. Jag hade säkert älskat det! Men ingenting går ju ändå upp emot Räddningsmissionen … Så därför väntar jag med att försöka uppfylla den drömmen. Vägen valde dig - och du ska tacka.

Emil Mattsson
Direktor Räddningsmissionen