Ett uppdrag i paradoxernas värld

Familjen Olofsson är ett av Räddningsmissionens familjehem. De har ett placerat barn hos sig, men har under en period haft ytterligare ett. Men efter ungefär ett och ett halvt år flyttade han tillbaka till sin biologiska mamma. – Samtidigt som det var superjobbigt, är det också något av det bästa vi varit med om, säger mamma Hanna.  

– Jag vill inte göra skillnad på våra barn, säger Hanna bestämt när hon presenterar sin familj. Båda killarna är våra och vi är en familj.  

Hanna och hennes man Viktor hade börjat fundera lite kring familjehem efter att de sett ett inlägg på Räddningsmissionens Instagramkonto.  

– Där såg jag att de sökte familjehem till en syskonskara på fyra barn från Eritrea som förlorat sina föräldrar. Jag minns att jag bara hörde av mig direkt, det kändes så rätt, säger Hanna. 

Detta var sex år sedan och deras son Ebbe var då 5 år. 

– Han sa ja direkt. En storebror var det bästa som kunde hända honom. 

Storebrorsan heter Yaffe och flyttade in till familjen Olofsson 2020, 11 år gammal.  

Att ta emot men vara beredd att släppa 

För ungefär tre år sedan tog Hanna och Viktor emot ännu ett familjehemsplacerat barn, en pojke på 1,5 år. 

– Han hade kontakt med sin biologiska mamma och skulle troligtvis bo hos oss hela sin uppväxt, men vi visste inte. Vi gick in det fullt ut ändå.  

Emmeli Lilja är familjehemskonsulent på Räddningsmissionen och har varit ett viktigt stöd för familjen. 

– Detta är en av de störst paradoxerna inom familjehemsvård, kommenterar Emmeli. Att älska och ta emot fullt ut och samtidigt vara beredd att släppa. Det är mycket begärt, men finns egentligen inga alternativ. 

Emmeli anade att den biologiska mamman skulle kunna komma på fötter.  

– Här är lagstiftningen tydlig: om det är möjligt bör ett barn bo med sina biologiska föräldrar och familjehemmet har tyvärr inget att säga till om. Så det fanns hela tiden en osäkerhet.  

Hanna och hennes man är tacksamma för stödet från Emmeli.  

– Att tillsammans med dig få sätta ord vad man känner och liksom få pysa ut. Stundtals har det känts orättvist, här ger vi allt vi har och öppnar vårt hjärta så mycket. Men när som helst kan vi förlora det, säger Hanna och rösten tjocknar. Men att leva i den där ovissheten triggar många känslor.  

När beskedet kom efter ett och ett halvt år om ökat umgänge med den biologiska mamman och prövning om en hemflytt blev slaget hårt.  

– Jag var arg på dig i början, säger Hanna och ler och vänder sig till Emmeli. 

– Ja, Samtidigt som jag gav stöd i deras sorg och förtvivlan behövde jag stötta er i genomförandet. Det var komplext.  

Vi har växt som människor

Trots att Hanna berättar om känsliga och jobbiga saker är hennes skratt aldrig långt borta. Det är tydligt att hon trots allt ser positivt på det som familjen varit med om. 

– Det låter kanske paradoxalt, säger hon och tänker högt, men detta är det bästa vi har varit med om. Vi har ju fått växa som människor genom att leva i det där och det har varit utvecklande för oss som familj. Vi har fått gråa hår och rynkor. Vi har verkligen levt. 

Hanna och Viktor har fortfarande kontakt med pojken.  

– Vi facetajmar ibland eftersom han bor långt borta. Vi har accepterat situationen och landat i att nu när hans mamma mår bättre så är det så här det ska vara, säger Hanna verkar verkligen mena det hon säger. 

Emmeli förklarar att konsulentens uppdrag är både som uppdragsgivare och som stöd för familjen.  

– Utsatta barn väcker känslor, även hos oss. Men vi har erfarenhet av socialtjänsten och kan för det mesta förstå deras resonemang, men behöver också finnas nära familjen och stötta dem i all sin frustration, oro och alla frågor. Under den jobbiga processen är det viktigt att låta alla känslor få finnas. Vi letar efter familjer som är tillräckligt påfyllda i sig själva, har ett överskott som vi kallar det. Då tror vi att man kan ta sig igenom stormen och komma ut som hel på andra sidan.  

Det märks att Hanna och Emmeli kommit varandra nära under processen.  

-Såklart att man ska ha en professionell relation och det får ibland bevaka, men det är inte ovanligt att man kommer nära ett familjehem och det relationella brukar ju vara Räddningsmissionens styrka.  

Hanna vill ändå uppmuntra andra i att gå in i familjehemsuppdrag. 

– Ja, verkligen, säger hon bestämt. Det skulle jag aldrig vilja vara utan. Finns en längtan, så kör! Det kommer inte vara lätt, men det kommer att vara givande. Försök inte att anpassa er så gräsligt mycket. Våga vara er själva, en vanlig familj, helt enkelt! 

Räddningsmissionen har alltid behov av fler modiga och kompetenta familjehem som vågar stå i paradoxernas värld med oss.  

Läs mer om hur du kan bli familjehem här