Att stödja varandra när det värsta händer

Maria är en av de återkommande gästerna på Räddningsmissionens soppmässa. I vintras dödades hennes son och Maria är tacksam över att finnas med i sammanhang där hon kunde prata om det som hänt.
– Redan veckan efter hans död berättade jag om det på soppmässan, det gjorde det lättare att bearbeta det, berättar Maria.

– Är min son skadad eller han död? Det var strax efter midnatt när polisen knackade på Marias dörr. Hon låg och sov. De frågade om hon är Maria, mamma till Eddy.

– Jag var på något sätt beredd, berättar Maria. Två gånger tidigare hade de fått i gång honom i samband med en överdos. Jag visste att polisen när som helst skulle kunna komma med ett sådant besked.

De svarade att hennes son tyvärr inte lever längre. Det hade varit ett bråk några timmar tidigare på kvällen. De visste inte så mycket men en person var anhållen. Och så frågade de om hon kände någon de kunde ringa så att hon inte skulle behöva vara ensam. Hon skjutsades till en syster som bor ganska nära. Dagen efter åkte Maria till sitt jobb. Berättade för sina kollegor. De sa att hon kunde sitta i personalrummet, ta det lugnt.

– Arbetet betyder jättemycket för mig. Har alltid gjort, och inte minst under den här tiden. Jag har bra arbetskamrater, vi hjälps åt och stödjer varandra.

Maria har jobbat på samma skola i 10 år. Är stödassistent för barn som har olika funktionsnedsättningar, såsom autism och ADHD.

Ensamstående mamma

Maria var 21 år när hon blev gravid. Pappan sa han att han inte ville ha barn. Eddy föddes den 1 jan 1988.

Jag sa att jag kunde ta hand om det själv. Att få honom var fantastiskt. Men det var tufft också. Kompisarna hade fester, jag skulle ta hand om ett barn. Vi bodde vid Vårväderstorget. Levde på mammapeng och sedan började jag jobba på fritidsgård.

Maria berättar att Eddy var väldigt energisk som liten. När han var 5 år fick han diagnosen damp. Det är det vi kallar ADHD idag.

– Han var överallt och ingenstans. Han kunde gå hem från skolan utan skor, sa att han glömt dem. Det var inte lätt att vara ensamstående med honom, även om jag förstod att han bara ville väl.

Både droger och fina stunder

Maria berättar om första gången hon kom på honom med droger. Han var 12 år och kom hem med jättestora pupiller. Han hade rökt Cannabis.

– När jag frågade honom svarade han ärligt. Då hörde jag av mig till det sociala för att få hjälp. Sitt första behandlingshem kom Eddy till när han var 13. Det var i en annan stad men de sågs på helgerna. Det blev flera behandlingshem, ibland fungerade det ganska bra. Men när han fick egen lägenhet, blev det problem. Han tog in alla möjliga människor, det fanns inga gränser.

Eddy träffade så småningom en bra tjej och de fick en dotter. Under drygt 6 år var han drogfri och arbetade bland annat på Clas Ohlson.

– Hans dotter betydde oerhört mycket för honom. Det var en fin tid, säger Maria.

Men Eddy började med droger igen och hamnade i bråk. Flickans mamma satte ner foten och han fick flytta.

– Som mamma har jag ofta tagit på mig skulden. Att jag kunde ha varit en bättre förälder. Men jag gjorde mitt bästa, det jag trodde var bäst i olika situationer. Jag sa ofta till honom, varnade honom för ställen och människor. Men jag kunde inte styra honom. Under några perioder satt Eddy i fängelse. Då var det väldigt lugnt.

För Maria känns det konstigt att säga det, men så var det faktiskt. Då visste hon att han fick mat och var ganska skyddad.

– Eddy var egentligen världens snällaste, innerst inne. Han var så generös, han ville inte att andra skulle frysa. Sedan blev det mycket fest och han tappade kontrollen. Han var nog egentligen ganska ensam. Sista kontakten med Eddy hade Maria på måndagen två dagar innan han dog. Då satt de på en bänk och pratade, hade det trevligt. Han var inte påverkad. Hon är glad för det mötet, att det blev så bra.

– Det är hemskt det som har hänt, men hade inte detta hänt så tror jag han hade dött av missbruk. Somnat i kylan mitt i vintern eller så. Men det är klart, det hade jag tagit på ett helt annat sätt.

Ovanlig rättegång

I mitten av februari var det dags för rättegång. Det var krävande men Maria är ändå tacksam över att hon var där. Killen som höll i den dödande kniven känner hon lite sedan tidigare. Han var i psykiskt dåligt skick och drogpåverkad när det hände. Efter några månader i häktet var han medicinerad och drogfri. När han fick se Maria i rättssalen började han gråta och skrek: ”Åh Maria, det var inte meningen, allt har bara blivit så fel”. Killens mamma och syster var också där. Maria berättar hur nervösa de verkade.

I första pausen gick hon fram och pratade med dem.

– Jag sa att det är hemskt det som har hänt, men de inte kunde rå för det. Jag sa: vi är båda mammor, vi är båda offer.

Maria menar att hon förstår hur mycket de har kämpat för sin son. Precis som hon har kämpat för Eddy. Eddys dotter är 12 år nu. Under rättegången tog försvarsadvokaten i sitt tal upp hur flickan aldrig någonsin mer kommer att få träffa sin pappa. För Maria kändes det som det mest sorgliga under hela den dagen.

På flera sätt var det nog en ovanlig rättegång. Killen erkände och visade att han ångrade sig. Flera vittnen grät när pusslet kring vad som hänt lades. De anhöriga från olika sidor pratade vänligt med varandra. Både åklagare och försvarsadvokaten begärde stor rättspsykiatrisk undersökning. Straffet blev rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Viktigt att prata om vad som hänt

När detta skrivs har det gått några månader till.

– Känslorna runt Eddys död går upp och ner. Ibland glömmer jag det nästan, säger Maria. Ibland när det kommer papper, till exempel runt bouppteckningen, blir det jobbigt igen.

En dag kom en av hans vänner med en dagbok som Eddy skrivit. Om vardagliga saker.

– Tänk att han skrev dagbok, det är ju inte så vanligt. Det kändes fint.

Efter Eddys död har Marias liv på många sätt fortsatt som vanligt. Hon arbetar vidare på samma skola. Varje vecka går hon till Räddningsmissionens Soppmässa och hon går även till Johanneskyrkan. Det är sammanhang där hon känner sig hemma och har varit med länge.

– Där många vet vem Eddy var, där han har haft människor som brytt sig om honom. På Soppmässan har man möjlighet att säga böneämnen högt när man tänder ljus.

Maria valde att redan veckan efter Eddys död vara där och säga något om sin sorg. Det gjorde det lättare både för henne och andra som kände honom att förstå och bearbeta det som hänt.

– Mitt råd till den som drabbas av något dramatiskt, såsom jag har gjort, är att gå till kyrkan, eller någon grupp för andra som varit med om liknande. Att det är viktigt att prata om det. Om personen ännu lever, kanske är i missbruk, ska man ta emot all hjälp man kan få. Inte förneka att det finns problem. Söka hjälp och inte ge upp.

– Hur tufft det än är så känner jag att nu har Eddy fått frid. Det har han inte haft ofta. Han var en rädd människa. Fruktansvärt rädd, fast han spelade så tuff.