Debatt: Jag har aldrig mött någon lycklig hora

Jag kommer aldrig glömma när jag tröstade flickan som bara var 14 år. Hennes långa hår dolde ansiktet och armarna var fulla av skärsår. Hon hade sålt bilder på sin nakna kropp för 200 spänn på dagen och på kvällen skar hon sig djupare och djupare. Bakom sig hade hon en historia av övergrepp från både släktingar och så kallade pojkvänner. Hon raljerade över det ibland, sålde sin själ för 20 skrynkliga skratt. Vi pratade om hennes liv länge och väl den kvällen och jag försökte på alla sätt hjälpa henne att se sitt värde. Hon tittade på mig och sade att det hade hon förlorat för längesedan. Det var just därför det kändes ganska naturligt för henne att sälja sig, det bekräftade bilden hon hade av sig själv. Men hon berättade att det gjorde ont att tänka på det när man lade sig på kvällen och det var då rakhyvlar och diverse andra saker man kunde skära sig på kom fram. Hon visade mig instruktionsvideos på Youtube om hur man skär sig djupast möjligt utan att dö.

Dessutom sade hon att hon kunde få extra betalt för bilder där hennes färska sår var synliga. När jag såg in i hennes fjortonåriga ögon såg jag inget annat än tomhet. Historien har inget lyckligt slut utan mig veterligen är hon nu ett antal år senare fast i prostitution.

Det är också svårt att skaka av mig bilden om när jag första gången träffade kvinnan med en outhärdlig sorg i sin blick. Hon höll hårt i sina få tillhörigheter och sneglade hela tiden mot utgången som för att finna en flyktväg. Hon var ett människohandelsoffer som just räddats av polis. Jag skrev en utredning om henne och den berättar om ett människoöde så svårt att jag förundras över hur kvinnan överhuvudtaget har orkat överleva. Ibland när man gör de här utredningarna är det så mycket minnen blockerade att det blir svårt för kvinnan att komma ihåg. Just den här specifika kvinnan kom ihåg allt i detalj. Jag kunde riktigt höra ljuden och känna lukterna i det hon förklarade.

Blodet från det tvångsaborterade fostret och brännmärken som etsades in i hennes kropp när hon sålde för dåligt, eller kanske var för sjuk för att göra sitt arbete. Hon beskrev allt så målande att smärtan blev min. Hon hade blivit lovad ett bättre liv än det hon hade i sitt hemland. Väl framme, bestulen på sittpass och skyldig massor av pengar, levde hon istället ett liv varken du eller jag kan föreställa oss. Du är trygg nu sade jag, hon tittade på mig och sa vad vet du? Jag kommer aldrig känna mig trygg, jag har för mycket minnen som sitter i min kropp. Men ändå, i den blicken fanns ett uns av okuvlig vilja, det gav mig hopp.När hon sedan flydde från lägenheten där hon utsattes för otaliga övergrepp undrade hon om hon hade gjort rätt som flydde, hur skulle det nu gå för hennes familj?

Jag vill också berätta några ord om kvinnan som var inlåst i en lägenhet utan att ens veta i vilket land hon befann sig. Dag ut och dag in kom det en aldrig sinande ström av män som våldförde sig på hennes kropp. Hon kom till Sverige för att hon hade blivit lovad ett arbete med bra betalning. I hemlandet när hon fick erbjudandet kände hon det som hon vunnit högsta vinst på lotto. Detta arbete skulle sedan bekosta hennes dotters skolgång, och se till att hennes föräldrar hade tak över huvudet. När hon sedan flydde från lägenheten där hon utsattes för otaliga övergrepp undrade hon om hon hade gjort rätt som flydde, hur skulle det nu gå för hennes familj? Kvinnorna på gatan som vill ha samma som du och jag, ett fint liv för sina nära och kära. Men de flesta av oss andra har lyxen att kunna göra andra val. Kvinnan berättade att hon upplevde sin kropp som förbrukad och skammen som evig. Skammen är inte hennes utan mannen som tagit sig rätten att köpa hennes kropp. Jag önskar starkt att hon kunde tänka så men vet att det är en utopi.

De här utsatta kvinnorna är någons dotter och någons mamma. Någons dotter som haft drömmar inför framtiden, någons mamma som bara vill det bästa för sina barn. En kvinna som du och jag. Våra val var bara fler.

I kölvattnet av Covid-19 som ändrat förutsättningarna för hela vårt samhälle har det även förändrats för kvinnor i prostitution. Hur kommer det se ut för dessa kvinnor som är instängda med sina förövare? Vad kan vi i samhället göra för att hjälpa dessa? Det är en stor utmaning vi står inför som handlar om att rädda liv. Vi behöver rädda liv på flera sätt nu, inte bara genom att hålla avstånd, tvätta händerna och göra kloka val för att minska smittspridning. Jag vill be om civilkurage, att våga göra något om man tror att det pågår något i sin närhet.

Jag vill innan jag avslutar denna text också skriva om skrattet, om viljan och hoppet jag mött hos dessa kvinnor. Hoppet om ett bättre liv. De tillfällen vi på Räddningsmissionen får vara en liten del av detta är en ynnest. Jag vårdar dessa möten ömt och försöker lära mig något från varje kvinna jag har träffar.

Jag har i mitt arbete aldrig mött någon lycklig hora. Däremot har jag mött offer som samtidigt är starka överlevare, värda all respekt.

Madeleine Forsén
Metodutvecklare boendet Ruth

Debattartikeln publicerades i Göteborgs-Posten 23 maj