Ledare: Fem år efter flyktingvågen

Jag kommer aldrig att glömma den där sommardagen 2015. I över ett år hade samhället börjat förbereda sig för en tillströmning av flyktingar. Miljontals människor lämnade allt de hade för att söka sig en säkrare tillvaro i Europa. Och den där sommardagen skulle jag precis ta ett dopp i havet i södra skärgården när en av cheferna ifrån Social resursförvaltning ringde. Kommunen var på väg in i stabsläge. Skulle vi på Räddningsmissionen kunna göra allt som står i vår makt för att få fram boendeplatser till ensamkommande unga som var på väg till Göteborg? 

Vi tog utmaningen på allvar. På mindre än ett år startade vi totalt åtta boenden för ensamkommande unga. Jag är stolt över all personal vi anställde som gav ungdomarna det allra bästa mottagandet. Stolt också över att vi gjorde så mycket mer än att erbjuda tak över huvudet. Sedan 2015 har fler än 350 ensamkommande ungdomar fått en fadder eller fadderfamilj genom oss. 

Sedan gick förändringen väldigt snabbt. Bommarna fälldes ner, gränserna stängdes. De resurser som staten satsat på ensamkommande ungdomar fanns plötsligt inte längre. Från att tidigare ha varit omhuldade i boenden med hög personaltäthet skulle de ungdomar som fyllt 18 år nu klara hela sin situation nästan utan något stöd från det offentliga. I Göteborg skapade frivilligorganisationen Agape tillfälliga boendelösningar och aktiviteter åt de ungdomar som riskerade hamna helt på gatan. 

Politikens valhänthet i relation till alla ensamkommande unga blev under dessa år minst sagt olycklig. Det allra tydligaste uttryck för denna tafatthet kanske var gymnasielagen som röstades igenom 2018. Fortfarande idag, fem år efter att de kom lever tusentals ungdomar i Sverige i ett slags limbo utan vare sig uppehållstillstånd eller något rimligt hemland att återvända till. 

Åsiktsmässigt har mycket också hänt de senaste åren. För fem år sedan fanns en stark opinion i Sverige att ta emot flyktingar. Idag har den strama migrationspolitiken ett starkt stöd i riksdagen. Varför? Sannolikt svarar de flesta: därför att vi nu måste klara integrationen. Bostäderna, skolan, kriminaliteten, socialtjänsten - samhällssystemen måste få tid till återhämtning. Klarar vi inte det jobbet riskerar vi att skapa en permanent isolerad underklass. 

För fem år sedan var jag kanske naiv. Jag ville så gärna tro att Sverige kunde vara en tillflyktsort för alla människor drabbade av krig och förföljelse. Jag inser idag att det inte räcker att tycka det. Någon - i slutändan människor av kött och blod - måste göra sig omaket att på riktigt ta emot och välkomna. Kommuner, föreningar, församlingar eller familjer måste vilja offra en del av sin bekvämlighet. Och många har gjort det de senaste åren. Öppnat sina hem, kylskåp, plånböcker och hjärtan för människor de tidigare inte kände. En sådan gästfrihet och generositet tror jag är från Gud själv. Den kan man vädja om men inte tvinga fram

Har världen blivit en säkrare plats sedan 2015? Inte på något sätt. FN uppskattar att i snitt 37 000 människor per dag tvingas fly sina hem på grund av konflikt eller förföljelse. Detta samtidigt som våra gränser är fortsatt stängda. Herre hjälp dem och hjälp oss.

Emil Mattsson
Direktor Räddningsmissionen