Debatt: De får betala för din hälsa

Flera veckor har passerat i ett slags vakuum, en period i våra liv som varken du eller jag någonsin kommer att glömma. Jag ser det varje dag; tårar som rinner ner för kinderna av ren ångest. Ilskan som brinner i bröstet när en inte förstår. Hur riskgrupper bemöts som om de vore vandrande döda. Ute kan någon vråla högt: ”HÅLL AVSTÅND!” och i affären är en inte längre välkommen. I sjukvården är en inte längre prioriterad. Allmänheten tycks ha drabbats av en kollektiv, livshotande minnesförlust. Men, det är personer som lider av psykisk ohälsa, som samhället glömmer när corona knackar på dörren. Hur länge ska det vara såhär?

Någonstans förlorar människan just nu kampen mot viruset. I paniken försvinner logiken. Media berättar om utsatt personal, smittorisk och rapporter av överdödlighet. Det finns inga skyddskläder, handspriten har tagit slut och vattnet på reningsverket påvisar en högre lokal spridning. Jag känner att vi glömmer bort er, ni som är de som behöver oss. Det är dags att vi ser er.

I mitt arbete som medicinskt ansvarig sjuksköterska på Räddningsmissionen möter jag varje dag människor i riskgrupp, som just nu brottas både med sin psykiska ohälsa och oron mot coronaviruset. Jag vill att du föreställer dig stressen för en person som utsätter sig för en hälsorisk varje gång en behöver stöd från personal för att uträtta sina mest grundläggande behov. Precis som personalen är rädda för att bli smittade i sitt arbete, händer det att en avstår från stöd, för att det innebär ett toalettbesök mindre, ett tillfälle mindre att bli smittad. Folkhälsomyndigheten har sedan länge informerat om att de svaga och utsatta betalar priset för de välbärgades hälsa. Flera folkhälsopolitiska strategier syftar till att jämna ut gapet i skillnaderna. Dessvärre är det i skuggan av corona som explosionen av psykiska besvär kommer att ske. Bomben tickar högre för varje dag. Det finns en stark farhåga om att psykiatrin inom en kort framtid förväntas hantera de långvariga effekterna av corona i befolkningen. Psykiatrin som de senaste åren fått stå ut med mindre och mindre resurser.

Det är obekvämt att tänka att konsekvenserna av corona är en fråga om (o)jämlikhet. Tyvärr är det inte särskilt förvånande att personer med psykisk ohälsa och människor som lever i socioekonomisk utsatthet har sämre förutsättningar för en god hälsa. Forskning har presenterat sambanden otaliga gånger. Detsamma gäller Sveriges äldre befolkning. Är vi egentligen förvånade över att våra gamla drabbas så hårt av smittan? Vår äldreomsorg har alltid varit underprioriterad och behandlats som verksamheter med låg status. Sedan corona nådde landet har det väckts ett otrevligt statuskrig i samhället. Det sattes igång för ett par veckor sedan när myndigheten för samhällsskydd och beredskap föreslog strategier kopplat till vilka som har de mest samhällsviktiga yrkena. På arbetsplatserna tar skyddsutrustning slut. Vilka verksamheter har störst muskler att skydda sig mot smittan? Vem har mest pengar? Det är ingen slump att äldre är hårdast drabbade av viruset nu, precis som det inte är en nyhet att det blir psykiskt sjuka och fattiga som får betala priset i förlängningen. Pandemin handlar inte enbart om risken att bli smittad. I huvudsak leder det till en ökad hälsoklyfta. De som drabbas i slutändan är personer som redan lever i utsatthet.

Trots det känner vi hopp! Det finns en lösning. Det vi kan göra för att motverka sådana negativa effekter är att våga prata om det obekväma. Vi kan hjälpas åt att föra någons talan, att belysa någons utsatthet i skuggan av corona. Framtiden bör baseras på en tydlig prioritering av de allra fattigaste och personer med psykisk ohälsa. Därtill kräver hälsofrämjande arbete samarbeten över sektors och disciplingränser – mellan professioner och mellan organisationer. Räddningsmissionen tror på vår samverkan med myndigheter och företag, med privatpersoner och civilsamhälle där vi som organisation är redo att möta den kommande ökningen i utsatthet. Sverige, vi missade att ta hand om våra äldre. Låt oss inte göra samma misstag igen. Så, vad väntar vi på?

Jannike Fast, Medicinskt ansvarig  sjuksköterska Räddningsmissionen

Debattartiklen publicerades 6 juni 2020 i  ETC.