Vi hör ihop

Det kom ett brev häromdagen.
Från Ystad, från anstalten.
Det är ett fängelse för kvinnor.

Hon som skriver, kommer långt härifrån.
Det var fattigdomen och förtvivlan som förde henne hit.

Det gick som det gick och blev som det blev.
Nu sitter hon inlåst på fängelset i Ystad.

Länge, länge satt hon häktad i Göteborg.
Det var här vi möttes.

Våra ord blev samtal.
Vi grät o skrattade.
O allt tillsammans blev en slags bön.

Det blev liksom ingen skillnad eller gränser.
Att längta efter att kunna rosta en skiva bröd,
och koka kaffe när man vill.
Blandades med oro över barnen.
Tyngden av ofrihetens förtvivlan
flätades ihop med en aning hopp.

Känslan av skuld bar också skammen inom sig
Att inte räcka till
Att inte finnas där med sina barn som en mamma bör
Det fick oss att gråta och orden att glesna

Vi samtalade på engelska.
En del ord blev svåra att hitta.
En del ord var svåra att förstå
Ändå var det en märkvärdig känsla,
hur orden gjorde våra liv begripliga.
Hur vi kunde dela,
höra ihop och be.

Kanske
Är det i just detta att ”höra ihop”, som vi blir människor på riktigt

Om det är så,
då är våra samtal med varandra livsviktiga.

När jag läser hennes brev påminns jag om det.
Hon berättar att hon blivit farmor.
Det är hennes första barnbarn.
Det blev en liten kille.
Han fick namnet Ruben.
Mitt namn.

Jag fick vara med och välja namn skrev hon,
jag valde ditt.
För samtalen vi haft har betytt så mycket för mig.
Kanske räddat mitt liv

Jag läser brevet flera gånger
Ber för henne som blivit farmor,
Och för lille Ruben långt härifrån

Jag känner förundran och tacksamhet över detta att få höra ihop.
För många möten och samtal
En del korta och tillfälliga,
nästan bara ett samhörighetens leende.
Andra pågående och livslånga

Krönika av:

Ruben Johansson
Räddningsmissionens fängelsepastor på häktet i Göteborg