Vykort till anstalten

Jag sitter med ett kort i handen
Ett sånt där man postar
Sätter på ett frimärke
Och skickar till någon särskild

Det är snart semester
Bara någon vecka kvar på häktet
Jag sitter en stund med kortet
Låter tankar bli bön
… innan jag vänder på det och skriver

Först skriver jag hennes namn
Hon har ett vackert namn
Hon kommer långt bortifrån
Från ett land i Afrika

Hon föddes in i fattigdom
Giftes bort i tidiga tonår
Fick flera barn
Misshandlades, lämnades, övergavs

Maten räckte inte
Barnen fick nattas gråtande
Det var förtvivlan
Som förde henne till Europa
Genom öknar
Över hav
Och värst av allt Libyen
Ett land där många afrikanska kvinnor inte överlever

Hon lockades
Utnyttjades i sin övergivenhet
I sin längtan att ge sina barn bröd för dagen
Och kanske skola för morgondagen

”Om du reser med denna väska till Sverige
Behöver du bara lämna den där”
Hon anar risken
Men vad gör inte en mamma för sina barn

I snart tre år har hon suttit häktad
I tingsrätten fick hon sex år
Förra veckan i hovrätten fick hon tio år

Vi har träffats många gånger
Gråtit, skrattat, bett
Och pratat om allt möjligt

Jag minns ett möte i hennes cell
Jag hade varit på sjukhuset
Undersökts om den bortopererade cancern
...fortfarande var borta
Jag var väldigt orolig den dagen

När vi möttes
Frågade hon hur det gått
Jag svarade ”det ser bra ut”
Då öppnade hon sin famn och sa
”Praise the Lord, every day I pray for you”

Nu sitter jag med sommarkortet
Försöker och prövar rimliga ord att skriva
Jag skickar det till en anstalt
Någonstans i Sverige

TEXT: Ruben Johansson, pastor för Räddningsmissionens besökgrupp på häktet i Göteborg