Helenas 20 år på Räddningsmissionen

Helena Lindroos är en mycket uppskattad medarbetare på Räddningsmissionen som funnit med oss genom vårt och torrt. I år har Helena jobbat hela 20 år hos oss vilket vi är så tacksamma för!  Läs Helenas berättelse när hon reflekterar över de 20 år som gått och över de människor som gjort avtryck.

20 år är en lång tid. Nästan halva mitt liv, har jag varit här på Räddningsmissionen. Det var aldrig en plan, utan det bara blev så. Jag började med ett 4 månaders vikariat och sen blev jag kvar. Jag tror att jag helt enkelt hittade hem, hittade min plats.

Jag har fått vara med om mycket under dessa 20 år. Sett organisationen växa och krympa och växa igen. Forma om sig efter de behov som vi ser runtom oss. När jag började på RM var vi en så pass liten organisation att jag inom bara någon månad kände alla i personalen vid namn. Idag är det inte längre så, vi är alldeles för många nu. Det har varit år fulla av så mycket glädje, en del sorg, det har varit tider av kamp och tider av gemenskap. Det har varit så mycket mera än ett jobb. Det har varit 20 år av liv med stort L.

Jag tror att det som gör att jag känner mig så hemma i Räddningsmissionen är att jag här får jobba utifrån en värdegrund med mottot ”att möta människor i ögonhöjd”. För mig betyder det: att vi som människor alla har samma värde och därför bör vi möta alla med samma respekt och värdighet. Det är ingen skillnad om du är stadsminister eller lever i hemlöshet. I grunden är vi alla lika, vi har bara olika resor bakom oss. Jag kan inte döma ditt liv, för jag har inte levt det. Men jag kan möta dig och se dig. Jag brukar säga att ”Ingen människa kan förändras i ett vakuum”, alla behöver någon som ser och tror på oss. Det är det jag vill att vi ska vara för dem vi möter och för varandra. Medvandrare i livet. Vilket både kan betyda att vara den som håller om någon i tröst, men också att vara den som sätter gränser och vågar stå kvar även när det är svårt. Det är en utmaning att våga mötas så, och eftersom jag också är bara en människa brister jag ibland, men jag skulle inte vilja jobba på något annat sätt.

Jag har den senaste veckan letat fram gamla bilder och återupplevt minnen från den tid som nu har blivit så stor del av mitt liv. Det var många år på Tredje våningens stödboende för män med missbruk/psykiatri, sedan på HVB-hem för ensamkommande och nu senaste tiden Agora och ett arbete med kvinnor och integration. Det som lyser starkast inom mig är alla de människor jag har mött, haft förmånen att få lära känna och dela livet med under dessa år. Både boende, besökare och personal. Så mycket jag har fått lära mig av dem alla. Tacksamheten är stor.

Där finns till exempel Anders, som efter ett helt liv av trasiga relationer slutligen under sin tid på Tredje våningens stödboende, vågade börja lita på människor igen. Han ville nu lära sig förstå livet och alla sociala koder, med hans ord ”hur man ska tänka” i olika situationer. När orden att förklara det han upplevt inte räckte till, ville han att vi skulle visualisera det med vår egen ”teater”. Han kunde komma hem och gestalta något som hänt på Ica eller i busskuren i väntan på spårvagnen och be att få hjälp att förstå och tolka andras beteende. Han lärde mig så mycket om hur olika vi ser på livet och hur svårt det kan vara för någon annan att förstå det som jag tar förgivet.

Där finns Jan, som kom till oss när han höll på att förlora sitt jobb, på grund av ett tablettmissbruk. Han behövde stöd under en tid, för att försöka reda ut sitt liv. Jan var en av de snällaste människorna jag någonsin har träffat och han hade ett härligt sinne för humor. Han fastnade ibland för olika ord och uttryck som han använde i tid och otid. Han kunde titta in på kontoret och bara säga något klurigt ord, le finurligt och sen gå vidare.

I många år efter att Jan flyttat ut brukade han ringa till mig på Tredje våningen och berätta om hur han hade det, inte minst när det inte gick så bra. En dag slutade telefonsamtalen komma. En tid senare fick jag ett brev från hans gamla far, som berättade att Jan hade gått bort, en överdos. Jag hade aldrig haft någon kontakt med Jans pappa, men han visste mycket väl vem vi var. Han skrev att vi betydde oerhört mycket för Jan, kanske de enda personerna i hans liv som han kände att verkligen brydde sig om honom. Så nu då han gått bort ville hans pappa bjuda oss på Tredje våningen på något som tack för att vi funnits där för Jan. I kuvertet låg också 500 kr som vi kunde köpa tårta till alla i boendet för. Än i dag om jag hör eller läser vissa ord, kan jag höra Jans röst och ser hans finurliga blick. Då ler jag.

Där finns också den 14 åriga tjejen som kom till oss på Lisagården, efter en lång flykt, alldeles ensam i världen. Vi kunde inte prata med varandra, jag pratar inte arabiska. Men när vi gick tillsammans på stan hennes första dag i Sverige, smög hon försiktigt sin hand i min, för att jag – en främling- var tryggheten just då. Där finns kvinnan från Nigeria, som berättade för mig om sina 15 år i människohandel och drömmen om att få äga sitt eget liv igen….

Dessa personer och så oändligt många fler människor lever kvar hos mig och kommer alltid att göra det. De är som små skatter som jag får bära med mig och minnas med värme. Möten med andra människor förändrar oss och gör avtryck, när vi vågar mötas på riktigt. Så är det bara. Och jag har hunnit med en hel del möten under mina 20 år på Räddningsmissionen. En ovärderlig rikedom.

Vem vet hur många år till det blir? Kanske stannar jag här till pensionen. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag inte längre är en personal på Räddningsmissionen, utan en möbel. Andra kommer och går, men jag stannar kvar. Flyttas runt efter behov, men en konstant liten del av organisationen.

En ”räddningsmissionare”… helt enkelt.

Helena Lindroos
Räddningsmissionen 20 år.

Anders och Jan heter egentligen någonting annat.