Krönika "Hemhem"
”Kan vi prata? Det har hänt en sak.”
Det är mycket vi på Räddningsmissionen inte kan hjälpa till med. Men det är alltid okej att ta kontakt. Och många gör det.
”Att vara hemma, jag är ovan vid det. Har varit hemlös så länge, upp och ut, det är så det är. Nu har jag fått en stuga där jag kan stanna och laga mat. Allt finns, men jag blir rastlös av att vara ensam. Det är därför jag fortsätter komma till ert frukostcafé.”
En annan person dyker upp.
”Eva, jag är inte troende alls. Men när jag satt på häktet bad jag typ 3 dygn i sträck.”
Han visar hur han knäppte sina händer. En vän hade skurit sig själv med kniv, han hade ringt 112 samtidigt som han försökte hålla vännen vid liv. Ambulansen kom, och ungefär samtidigt polisen. Först då insåg han hur mycket som pekade emot honom. Det hela slutade bra, men han berättar om skräcken. Hur den fortfarande kommer över honom.
Ibland gläds vi ihop med någon.
”En bra grej med mitt liv nu är alla kort jag har. Bilkörkort, truckkort, jag har t o m månadskort till spårvagnen. Månadskortet är nog det jag är mest stolt över!”
Jag tänker på det här med att få dela. Vilket grundläggande behov det är.
En gång såg jag en telefonlista på ett studentboende. Där stod namn, en spalt för telefonnumret och ett nummer till hemhem.
Hemhem! Vad är det? Jag insåg att det var föräldrahemmet som menades. Ett nummer att använda som backup. Till ett sammanhang som känner en, som bryr sig om en och som kanske kan hjälpa till ibland.
Jag tror att alla människor behöver minst ett hemhem. Oavsett om man är student på ett attraktivt universitetsprogram eller en hemlös som sitter i häktet. Vi är alla lika. Vi behöver sammanhang som känner oss, där vi kan berätta hur vi har det. Men om vi inte har någon familj eller släkt som finns för oss. Vad ska vi göra då?
Snart är det jul. I år drömmer jag inte bara om ett hem till alla. Jag drömmer också om hemhem. Jag tror vi alla kan skapa mer av det. Gemenskaper där alla är välkomna och där vi delar livet. Det kan vara kompisgäng, kyrkor, föreningar, kanske Räddningsmissionen.
Hemligheten är att se och bry sig om varandra. Att det är okej när någon säger:
”Kan vi prata? Det har hänt en sak.”
Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare i Räddningsmissionens Gatukyrka.
Läs mer av Evas krönikor här
