Krönika: Nystart
Vi träffas på ett fik. Vi har känt varandra länge. De första åren pratade vi inte mycket. K var hemlös. Hon kom till vårt café och åt frukost, fick lite kläder, ville låna telefonen.
Länge såg jag ingen mening med nånting. Det gick bara neråt. Jaga knark, pengar, stjäla för att leva. Men jag skyller inte på någon, i grunden var det jag som hade valt det.
Jag minns när det vände. K hade fått veta att hon var gravid. Hon insåg att det var nu eller aldrig som gällde. K tog emot all hjälp hon kunde få. Slutade med allt missbruk. Skapade ett hem. Men det blev tufft.
En dag stod han i trapphuset. Jag hade skyddad identitet men jag tror att en granne hade känt igen mig och berättat. Han var påverkad och hotfull. Jag insåg att vi snabbt var tvungna att flytta längre bort.
Bostadsmarknaden är inte lätt för någon. För en småbarnsmamma med små inkomster kan den verka helt omöjlig.
Dagen efter sökte jag lägenheter på nätet. Långt utanför stan, på små orter. Jag skickade mer än 20 mail. Efter tre dagar blev jag uppringd av min nuvarande hyresvärd. Jag hade förklarat min situation och hon sa ändå ja.
Första intrycket var ”Ska vi bo i den här hålan?”. Lägenheten var inte städad. Men jag bet ihop och bestämde mig för att stanna. Det här var en lugn plats med vanliga människor. Jag kände att det kunde bli bra.
Jag undrar hur hennes liv ser ut nu.
Jag pluggar och jobbar i vården. Min son går i förskolan. Vi träffar inte så många, men det är okej. Det får ta sin tid. Jag skulle gärna bo närmare min familj, men aldrig mer i Göteborg.
Vi fortsätter att fika. För en utomstående ser det nog ut som en mysig träff mellan vilka gamla kompisar som helst. Ingen kan ana vilken resa som ligger bakom. Jag frågar henne om hon har något råd att ge.
Man måste ha något att leva för, en mening. Och man måste få nya chanser. Tänk att min hyresvärd valde att hyra ut till mig! Hon kanske räddade våra liv. Det är också viktigt att man kan få en anställning, även när man har luckor i sitt cv. Skriv det om du berättar om mig, Eva. Att det inte bara handlar om Räddningsmissionen eller Socialtjänsten. Ni är bra men det vanliga samhället måste också ta emot en. Om det verkligen ska bli en nystart.