Hur får vi samhället att svänga?

9 maj, 2022

Hartmut Rosas idéer kring resonans har fått stor genklang i samhällsdebatten de senaste åren. I den här texten vill jag utforska frågan om hur resonansbegreppet skulle kunna användas för att inte bara söka det goda livet på individuell nivå utan också på samhället i stort. Lite mer precist, kan samhällsinstitutioner svänga av resonans, och i så fall hur?

Som enskild individ är det inte svårt att se vad man skulle kunna göra för att göra sig öppen och nåbar: Ägna mer tid åt bön eller meditation? Gå regelbundna skogspromenader? Våga mer verkliga relationer?

Men hur skulle samhället i stort kunna göra sig mer tillgängligt för resonansrelationer?

Det är inte svårt att konstatera att dagens samhällsinstitutioner, ett sjukhus, ett boende för personer med missbruk, en gymnasieförvaltning, ett polisväsende, ett stadsbyggnadskontor, ofta präglas av principer som inte är särskilt resonanta till sin natur. De bygger istället på likvärdighet, rättvisa, effektivitet och förutsägbara mönster och regler, allt annat än den oförutsägbarhet som finns i resonansens väsen. Visst kan det hända att en handläggare inom socialtjänsten plötsligt drabbas av resonans i ett möte med en biståndssökande och att detta möte kommer att påverka både handläggaren och den sökande, men i grunden vill vi nog att socialtjänsten inte ska ta alltför stor hänsyn till spontana känslor utan agera mer rättssäkert, objektivt och sakligt.

Rosa själv betonar att frågan om hur man kan få samhällsinstitutioner att präglas av resonans är viktig men att han inte har någon bruksanvisning för hur det skulle kunna ske. Däremot är det viktigt att få syn på de krafter som hotar resonansen. Om vi kan motarbeta dessa skulle samhället, också dess institutioner, få bättre förutsättningar att utveckla resonans. Så vilka är då dessa destruktiva krafter? Rosa beskriver treenigheten av tillväxt, innovation och acceleration som tydliga "resonant killers". Ett samhälle som ständigt vill - eller snarare tvingas - växa, förnya och göra snabbare, är ett samhälle som hotar resonansen.

Är dagens samhällsinstitutioner påverkade av dessa tre "resonansmördare"? Ja, i allra högsta grad. När jag så sent som på nittiotalet sommarjobbade i hemtjänsten utgick jag ifrån ett luftigt och flexibelt schema. Jag minns hur en drygt nittioårig dam en varm sommardag sade till mig: vispa snabbt ihop en pannkaka så att vi i stället kan ägna tiden tillsammans med att gå och bada. I över en timme låg hon sedan i det ljumma vattnet och njöt, hon hade inte badat på över ett decennium och hade mycket att ta igen. På den tiden var hemtjänsten organiserad för att en sådan typ av spontan livsyttring skulle kunna inträffa. Idag är det annorlunda. Hemtjänstpersonalen är styrda av digitala smartphonelösningar, loggar in när de möter brukarna och loggar ut när de 21,5 minut senare är klara med sina sysslor. Och det som gäller hemtjänstpersonal gäller också för hela skolväsendet och vård- och omsorgssektorn. Lärare undervisar fler elever i klasserna, fler lektioner per vecka och enligt mer standardiserade läroplaner. Socialtjänsten arbetar för ett högre genomflöde av personer som ansöker om försörjningsstöd och tar i vissa kommuner hjälp av robotar som kompletterar de vanliga handläggarna. Inom hela välfärdssektorn: innovation och effektivitet som ledstjärnor.

Detta är förstås fullt begripligt. Som medborgare vill vi att våra gemensamma skattemedel ska användas med så stor precision som möjligt, vi vill inte ha något slack i systemen. Det finns också en

övre gräns både för hur stora skatteuttag ett samhälle kan göra och för hur många personer som vill och har möjlighet att arbeta inom välfärdssektorn.

Men problemen blir att vi i vår iver att effektivisera riskerar att göra verksamheterna stumma och icke-resonanta. Hur ska resonans uppstå i ett klassrum om läraren är helt utmattad av stress och där någon utbildningsbyråkrat har bestämt arbetssätt och lektionsinnehåll? Hur ska resonans uppstå om det inte finns tid för hemtjänstpersonalen att stanna upp en stund när en äldre människa har meningslöshetskänslor och behöver någon som kan lyssna? Hur ska socialtjänsten kunna hjälpa de biståndssökande vidare om det inte finns någon tid att lära känna varandra?

Med andra ord, hur formar vi samhällsinstitutioner som kan vara effektiv och likvärdiga, men som samtidigt kan skydda resonanta inslag och inte kvävas av innovation, acceleration och tillväxt? Hur kan vi forma ett samhälle som både är institution och resonans, förutsägbarhet och ande?

För några år sedan skrev Bo Rothstein, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ett kapitel i en av Tillitsdelegationens forskningsantologier kring vilka kännetecken som utmärker effektiva skolor. Grundfrågan var: hur kan man förklara varför skolor som opererar under samma typer av regelverk, ekonomiska villkor och med i övrigt liknande omgivningsfaktorer lyckas så olika väl med sin måluppfyllelse? Finns det något att lära sig av de skolor som ständigt tycks överprestera trots svåra förutsättningar?

Andan är hemligheten …, visst låter det väldigt likt resonans?

Rothstein konstaterar att det inte verkar vara val av pedagogiska modeller som avgör om skolorna lyckas eller inte. Istället betonar han "mjukvaran" som det viktigaste för att skapa hög effektivitet:

"De enskilda skolor som fungerar väl förefaller vara impregnerade med en särskild organisationskultur där sådant som laganda, engagemang och starka normer vad gäller verksamhetens inriktning och målsättning ofta nämns i forskningen", "Andan är hemligheten bakom framgång".

Andan är hemligheten …, visst låter det väldigt likt resonans? Det tycks alltså som om att resonans i skolväsendet inte står i vägen för hög måluppfyllelse och effektivitet, utan att det kan vara precis tvärtom, en förutsättning.

Även inom andra samhällssektorer kan det konstateras att resonans kan krävas för att nå hög effektivitet. Det är exempelvis väl känt bland socialarbetare att de starkaste faktorerna när det gäller att lämna missbruk och kriminalitet är antingen en stark förälskelse eller en frälsningsupplevelse, två erfarenheter med en hög grad av resonans.

Så vad har detta med kyrka och tro att göra? Potentiellt sett mycket. John O´Brian, en irländsk sociolog som ger respons på Rosas resonansbegrepp lyfter fram den katolska kyrkan som det kanske bästa exemplet någonsin på en organisation som förmått institutionalisera sitt ethos och som på så sätt har stått stadigt genom seklernas gång3. Som institution med hierarkier, ämbeten, trosordningar, domstolar, men också som resonans uttryckt i bön, i mötet mellan Gud och människa i kommunionen och i de troendes gemenskap. Visst har det genom historien ofta skett att institutionen blivit alltför fyrkantig och stum, men då har alltid sprungit fram nytt liv kring en samling människor, liv som sedan också sipprat in i den stora kyrkan.

I en helt vanlig svensk frikyrkoförsamling finns samma växelspel. Här finns resonansen: predikningar som öppnar världar, Guds tilltal och närvaro, livsförvandlade möten i husgrupper, men också stadgar, församlingsmöte, valberedare, lägergårdar, fikagrupper och fastighetsförvaltning. Resonans och institution, sida vid sida.

Även om katolska kyrkan och en svensk pingstförsamling har helt olika förhållningssätt till både resonans och institution kan man konstatera att kyrkan i stort söker hålla ihop dessa delar. Kanske vi har något att lära ut till resten av samhället?

Ett sätt att konkret verka för ett samhälle med mer resonans skulle vara att ge civilsamhället ett större ansvar för samhällets bärande välfärdsinstitutioner. Varför? Därför att civilsamhället växer underifrån. Det organiseras inte fram av politiska beslut eller utifrån ekonomiska vinstintressen, utan uppstår där engagerade människor skapar något tillsammans som bidrar till samhällsnytta. Det gör att det finns något unikt organiskt i dessa verksamheter där resonansen ofta både är drivkraften och förutsättningen för att något ska uppstå.

Oavsett om det är ett föräldrakooperativ som driver en förskola, en församling som organiserar SFI-verksamhet, en fotbollsklubb i förorten eller en idéburen organisation som driver ett LSS-boende, så har dessa exempel på idéburna verksamheter högre potential för resonans än om verksamheterna skulle drivas i offentlig eller privatkommersiell regi. Den konservativa filosofen Roger Scruton identifierade detta och varnade samtidigt för ett samhälle där allt styrs från staten:

"Top-down”-regeringar göder individer som inte tar ansvar. När staten på detta sätt motarbetar civilsamhället skapas passiva medborgare som varken kan eller vill agera för sig själva" - - - "Det är i familjen, i lokala klubbar och lokalt föreningsliv, i skolor, kyrkor, idrottslag och universitet som människor lär sig att påverka samhället som fria varelser, där tar de ansvar för sina handlingar i relation till sin omgivning"4

Sverige är ett unikt experiment här. Å ena sidan har vi i jämförelse med resten av världen ett urstarkt föreningsliv och en hög grad av ideellt engagemang. Tittar man å andra sidan på civilsamhällets funktion som välfärdsutförare blir bilden en annan. Endast cirka 3% av den offentliga välfärden utförs av idéburna organisationer, extremt lite i jämförelse med alla liknande länder. Sverige har på många sätt blivit ett land som Max Weber förutspådde och Jürgen Habermas varnade för, ett land där statsbyråkratin och det privata näringslivet ohämmat växer på bekostnad av andra viktiga sfärer (exempelvis religionen, civilsamhället och universiteten). Staten och kapitalet - det borde höjas varningsflagg här.

Ett exempel på hur lite vi i Sverige har värdesatt ett fritt och livskraftigt civilsamhälle är att jämföra vårt friskolesystem med Danmarks. I Sverige har vi visserligen många friskolor, men de är långtifrån fria. Istället måste de verka utifrån mycket hårt reglerade regelverk. Här saknas idag också nästan helt någon reell möjlighet att driva friskola utifrån exempelvis en viss pedagogisk grund, ett religiöst perspektiv eller som ett föräldrakooperativ eller lokal förening.

I Danmark råder en nästan omvänd ordning. Knappt en tredjedel av alla danska grundskoleelever går idag i en friskola. Skolorna har generellt sett ett gott rykte och högre måluppfyllelse än de kommunala skolorna. Trots (eller kanske på grund av) detta finns en stor frihet för danska friskolor. De kan undervisa utifrån egna läroplaner och har inte ens krav på sig att anställa behöriga lärare. De danska friskolorna drivs framförallt som föräldrastyrda associationer. Ytterst sett är det föräldrarna och inte centrala myndigheter som ska säkra att friskolorna lever upp till sina kunskapsstandarder. Friheten märks också i undervisningen. I Danmark är det krav att friskolorna ska ha en annorlunda

profil än de kommunala. Det kan exempelvis vara religiös/konfessionell grund, specifik pedagogisk inriktning, särskild inriktning för funktionshindrade eller idrottsprofil. Sammanfattningsvis, de danska friskolorna organiseras underifrån med ett mycket större friutrymme än de svenska friskolorna har. Den stora frihet den svenska friskolan har är att den får ta ut vinster, något som det danska skolsystemet förbjuder.

Så vad skulle behöva göras för att civilsamhället fick en mer aktiv roll också när det gäller välfärdens framtid? För det första behöver lagstiftningen ändras. Det måste bli enklare för civilsamhällesorganisationer att träda in som aktörer inom välfärdssektorn. Idéburna aktörer behöver också ges en högre grad av friutrymme. Eftersom inga offentliga medel riskerar att tas ut som vinster ur idéburna organisationer borde dessa tillåtas verka utifrån mer generösa regelverk än privatkommersiella bolag. Utredaren Samuel Engblom lämnade 2019 ett betänkande till regeringen5 med ett antal förslag som skulle möjliggöra för fler inslag av idéburna aktörer i den offentligt finansierade välfärden. Utredningen är bra och modig, låt oss hoppas att förslagen snarast dyker upp i en regeringsproposition utan att vara alltför urvattnad.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att det inte bara är bristande lagstiftning som är problemet, det svenska civilsamhälle står själv inte alltid på tå för att ta en mer aktiv del i samhällsutvecklingen. Under snart ett sekel har vi i Sverige vant oss vid ett samhällsystem där välfärden organiseras och utförs av det offentliga medan församlingar och föreningsliv ansvarar för fritiden och rekreationen. Kanske skulle det behöva bli annorlunda inför framtiden? Vår tid präglas av komplexa och svårlösta samhällsproblem som varken det offentliga eller privata själva kan lösa. Som kyrka skulle vi kunna ha mycket att bidra med om vi vågade språnget: engagemang, nätverk, resurser, gemenskaper, frivillighet och inte minst, tro på en Gud som vill helande och gemenskap med sin skapelse. Sett ur ett historiskt perspektiv är denna samhällsbärarroll alldeles självklar, kyrkor runt om i världen har byggt upp välfärdsinstitutioner som skolor, sjukhus, diakoniinstitutioner och härbärgen. Kanske behöver vi återuppväcka denna samhällsbyggaranda? Tänk om samhället hungrar efter välfärdsinstitutioner med kristen resonans som utgår ifrån att varje människa är värdefull, viktigt och skapad till Guds avbild? Jag är övertygad om det.


Text: Emil Mattsson, Direktor (publicerad i tidskriften NOD 2022:01)

emil Debattartikel