Ledare: Ett uppdrag på liv och död

Decembermorgonen är mörk och regnig. Jag sitter på spårvagnen, på väg in mot stan för dagens arbete och möda. Vagnen är full av människor, allmänt håglösa eller i djup koncentration - inte enkelt att säga. Som en tyst sammanbiten armé färdas vi långsamt framåt till nästa slag. Om några timmar sitter vi i samma vagn igen, fast åt motsatt håll. Hem för att steka den där falukorven, fixa köket och få någon timmes ledighet framför tv:n eller på löpbandet. Och efter några timmars sömn är det dags igen då nästa dag tar vid.

Men så händer det ibland att vi blir rubbade ur vardagens slummer och förutsägbarheter. En ny människa blir född in i världen. Eller en annan som tvingas lämna. En ny kärlek får hela världen att stråla. Eller en skilsmässa som river upp hela livsväven. Drömtjänsten eller arbetslösheten. Sjukdomen eller friskförklaringen. När sådant händer - oavsett på gott eller ont - gör det någonting med oss. Som om tillvaron plötsligt krymper ihop. Blir synlig i koncentrat.

I höstas fick jag erfara just detta, en god vän som tvingades avsluta sitt jordeliv alldeles för tidigt. Den förbannade cancern slet till sig ytterligare ett oskyldigt offer. Men trots den bottenlösa smärtan och sorgen blev begravningsgudstjänsten sällsamt ljus. Allas mobiler avstängda - bara en sån sak. Vi var där. Och Jenny var med oss genom att vi fick följa hennes noggrant nedtecknade instruktioner för gudstjänsten. Hon berättade för oss att hon var tacksam för det liv hon fick och att hon fick lämna den här världen utan bitterhet och ouppklarade relationer. Och trots den Gud som inte gjorde Jenny frisk anade vi alla närvaron av något större, något som inte kan förklaras, någon som bär.

Jag tänker på alla människor vi möter genom Räddningsmissionen. På gatan, i mötesplatser, härbärgen och andra boenden. Överallt människor som på olika sätt pendlar mellan liv och död, hopp och förtvivlan. Som törstar efter bekräftelse och ger en kram åt en okänd.

I alla dessa verksamheter är smärtan och ångesten nära, men inte sällan också hoppet och glädjen. Igen, den koncentrerade tillvaron. Kanske är det den som är hemligheten bakom att de av oss som arbetar där, anställda och volontärer, ofta trivs så bra. Uppdraget är på liv och död, att hjälpa människor att resa sig genom att finna mening och livslust.

Och är det inte just detta som är julens stora under? I ett stall i Betlehem väcktes plötsligt hela mänskligheten ur sin slummer. Till oss som vandrade i mörkret tändes en strålande stjärna. Evighet och verklighet koncentrerad i en liten krubba. Gud som ett litet nyfött barn - vilket mirakel!

Tack till er alla som bidragit till vår verksamhet under året som har gått. Tänk gärna på oss alldeles särskilt nu under julen. Mer än någonsin behöver vi resurser att kunna göra det vi vill, skapa ett medmänskligare samhälle.

Gud välsigne oss alla!

Emil Mattsson, direktor