Att reparera är en del av livet
En av mina starkaste upplevelser i livet är när jag på 90-talet sjöng med Musikhögskolans kammarkör i Notre-Dame i Paris. Tänk er: en ungdomskör från ett protestantiskt och sekulärt land fick sjunga i söndagens katolska högmässa, i en av världens vackraste katedraler. Kyrkan var proppfull, det var läskigt och nervöst. Tänk att vi fick förtroende att delta!
Men jag tror inte att någon blev besviken. Olivier Messiaens O Sacrum Convivium och En vänlig grönskas rika dräkt ekade mellan valven. Det var otroligt mäktigt. När katedralen började brinna 2019 bildades blixtsnabbt en Facebookgrupp för oss som varit med på resan. Vi sörjde tillsammans framför tv-bilderna och påminde varandra om gudstjänsten vi fått vara med om nästan trettio år tidigare.
Det mesta av katedralen gick att rädda. Efter år av intensiv restaurering kunde den öppnas igen och i somras var jag tillbaka. Inte för mäktig körsång, bara en enkel bönesamling på franska. Min högstadiefranska räckte inte till, jag förstod knappt ett ord.
Men jag fick finnas i byggnaden. Och den var på något märkligt sätt både gammal och ny. Altaret, dopfunten och talarplatsen är exempelvis helt nya, samtida verk. Under 2026 ska dessutom sex kapell få nya glasmålningar. Inte för att de gamla förstördes i branden, utan för att man vill låta också vår tid sätta spår i katedralen.
Jag tycker om den tanken. Notre-Dame har stått där i över 800 år och under hela den tiden har människor byggt, reparerat, lagt till och förändrat. Att vårda en tradition behöver inte betyda att allting ska förbli precis som det en gång var.
Och det slog mig att det kanske finns något där som också gäller oss människor. Relationer går sönder, förtroenden missbrukas, människor utsätts för våld och orättvisor. Vi möter det i Solrosen, där barn och familjer lever med konsekvenserna av att en förälder begått brott. Våra NAV-pastorer möter varje dag människor på anstalter och häkten i samtal om skuld, ansvar och försoning.
Reparation är inte detsamma som att återställa. Det onda ska inte glömmas eller förminskas. Men något nytt kan växa fram. Relationer kan få en annan form, tillit kan byggas på nytt och människor kan hitta nya sätt att leva tillsammans. Det får mig att tänka på reparativ rättvisa. Reparativ rättvisa är ett förhållningssätt som inte bara frågar sig vilket straff som ska utmätas, utan även: Vad gick sönder? Vem blev skadad? Vem behöver ta ansvar? Vad kan repareras så att livet kan fortsätta?
Tillsammans med ett halvdussin andra aktörer har vi just nu en dröm om att Göteborg ska bli Sveriges första reparativa kommun. En stad som inte nöjer sig med att fråga hur vi ska straffa den som gjort fel, utan också vad som gått sönder och hur det kan repareras. Där den som orsakat skada får ta ansvar och den som drabbats får stå i centrum. Där målet inte är att låtsas att det onda aldrig hänt, utan att skapa förutsättningar för något nytt.
När jag gick genom Notre-Dame tänkte jag först att jag besökte samma katedral som jag sjöng i för trettio år sedan. Men det gjorde jag förstås inte. Branden är nu också en del av dess historia, liksom arbetet med att bygga upp den igen. Att lappa och laga är en del av livet. Det blir inte som förut. Men det kan bli bra ändå.
/Emil Mattsson, direktor Räddningsmissionen