"Det kunde lika gärna varit jag"

Ari Peking Skov Hansen är behandlingsassistent på akutboendet Ability. Efter 25 år av missbruk vet han om någon vad det innebär att göra en lång resa och att förändring måste komma inifrån. I arbetet på Ability har han kunnat dra nytta av dessa erfarenheter. 

-Det kunde ju lika gärna ha varit jag, säger han.  

 
På bordet framför Ari står en extra stor kopp kaffe med skummad mjölk. När Ari börjar berätta om sin bakgrund går det inte att ta miste på kärleken till Norrköping, dit han åker med jämna mellanrum för att hälsa på sin gamla barndomskärlek, numera flickvän och även sin mamma. Trots att han varit bosatt i Göteborg sedan många år tillbaka, skiner den östgötska dialekten igenom och varvas med skönt avslappnad göteborgska.  

Nu för tiden bär Ari alltid med sig en bit av Norrköping i bakfickan.  

– Kolla på mitt namn, säger Ari och visar sitt körkort. Jag ansökte om att få ta Peking i mellannamn. Och jag fick det. De har ju kallat mig för Peking sedan jag bodde här nere i Göteborg första gången. När jag var riktigt ung. *Norrköping kallas alltså för Peking, som betyder den norra staden. 

Ari lutar sig tillbaka i fåtöljen och berättar att första gången han kom i kontakt med Räddningsmissionen var redan 2008, när han var med som fältarbetare.  

-Jag fick möjlighet att komma in och vara vikarie under några år, samtidigt som jag jobbade på en flyttfirma. 
 
Sedan dess har han haft varierande uppdrag inom organisationen och arbetar nu på Ability som behandlingsassistent och som fastighetsskötare. Ability är ett akutboende som tar emot deltagare från 21 år med omfattande psykosocial problematik, missbruk, beroende och/eller samsjuklighet.  

-Vi tar emot personer som blir utkastade från andra ställen på grund av hot eller våld, för att de missbrukar eller på annat sätt bryter mot reglerna. Vi har egentligen bara en regel, vi tolererar inget våld, säger Ari med eftertryck. Det är låg tröskel och vi har inget krav på drogfrihet. 

Ari berättar att de boende brukar stanna hyfsat länge. Allt ifrån tre till fyra månader, upp till ett år ungefär. På Ability hjälper vi till med kontakt med socialen, kriminalvården och beroendemottagningen. Vi hjälper också till med läkarbesök och andra praktiska saker som de boende ofta inte riktigt klarar av.  

 

En trasslig barndom

Vi börjar prata om Aris uppväxt. 

-Jag kom till Sverige som sexåring. Min mamma skiljde sig från min pappa och gifte sig med en finsk man. Vi flyttade till Norrköping hösten 1970. Jag hamnade i massa dåliga sammanhang, fick mycket stryk och var föremål för många utredningar redan som sjuåring. Jag tände eld på några fastigheter i Norrköping, några rivningskåkar. Och jag åkte dit för det och blev inlåst, säger Ari med allvar i rösten.  

När Ari beskriver sin uppväxt blir det tydligt att den präglats av många förbud och att han varit som han själv uttrycker det, en udda figur. 

-Jag passade inte in i skolan. Jag var inte mobbad direkt men jag var väl utsatt och hamnade ofta i en del jobbiga situationer, i och för sig. 

-När jag var tio fick jag inte lov att vara ute efter klockan fem. När jag var 14 fick jag inte vara ute efter sju. Vi hade ingen tv, jag fick inte ta hem kompisar och jag fick inte gå hem till kompisar. Ja det var mycket förbud.  

Som fjortonåring fick han nog och slog sig loss hemifrån. Han blev placerad i flera familjehem och ungefär två år senare tog missbruket fart.  

-När jag var 16 så blev det mycket. Vi gjorde inbrott och jag började dricka alkohol regelbundet. Sedan fick jag min första lägenhet och jag klarade väl inte av att hantera det heller. Det har varit jättemånga turer. När jag var 17 började jag med amfetamin och höll på med det i 25 år. Där emellan fick jag tre barn och det var in och ut på kåken. Vi flyttade fram och tillbaka mellan Norrköping och Göteborg men ingenting hjälpte. 

 

”De boende är ganska upptagna med sitt. Att sova, äta eller missbruka, tyvärr.”

Det är tydligt att Ari vet vad han pratar om. Trots att hans röst är stadig märks det att den här perioden i hans liv varit tuff.  

-Det är svårt att förstå hur liten världen är för den som missbrukar. Man lever som i en dimma där allt kretsar kring drogerna och jakten på nästa rus, förklarar han. 

De boende är ganska upptagna med sitt. Att sova, äta eller missbruka, tyvärr. 

Ari berättar vidare om livet på Ability. För de boende som orkar och vill erbjuds det fritidsaktiviteter, även om de oftast inte är särskilt intresserade. 

-De är ganska upptagna med sitt. Att sova, äta eller missbruka, tyvärr. 

Ari berättar att arbetet är meningsfullt och präglas av stora kontraster, glädje och tragedi om vartannat. 

-Jag har varit med om flera dödsfall. Jag hittade ju en död i lägenheten med heroinsprutan i handen, men det är sådant man får räkna med. Det kommer att hända igen, det gäller att ha den beredskapen bara. Samtidigt har vi många som har bott hos oss och som har blivit drogfria och som har jobb. Och de har ett helt fantastiskt liv. Flera av dem har flyttat till egna lägenheter. De kanske inte är helt drogfria, men de har i alla fall ett bättre liv än vad de hade innan de kom till oss.   

I samtalet med Ari blir det tydligt att viljan till förändring måste komma inifrån. Det är först när den motivationen infinner sig, som resan mot en annan verklighet kan börja, menar han. På vägen mot tillfrisknande har medlemskapet i motorcykelklubben ARM (Association for Recovering Motorcyclists) spelat en viktig roll i Aris liv. Ett av kraven för att få vara med är nämligen att man har ett program för tillfrisknande. Och en motorcykel.  

-Ja precis. Vi gör många utflykter och hälsar på andra ARM-klubbar i landet och även utomlands. Klubben betyder jättemycket. Det är en tajt gemenskap, man håller varandra ansvariga och hjälper varandra att hålla sig nyktra. 

 

Nykterhet är en färskvara som du ständigt måste jobba med. 

Ari förklarar sedan att vara nykter och drogfri är en ständigt pågående process och att det är en självklarhet att fortsätta gå på möten. 

-Beroendesjukdomen är ju någonting som finns med en hela tiden. Nykterhet är en färskvara, man måste hålla sig uppdaterad med goda rutiner, annars tappar man den mentala spänsten. Och så har vi ett uttryck, att en ensam beroende är i dåligt sällskap, säger Ari bestämt. Det finns inget som heter före detta missbrukare. Den dagen man kallar sig det är man illa ute.  

Efter nästan 20 år som drogfri, är det hoppfullt att höra hur Ari drar nytta av sina erfarenheter och det blir tydligt att han gjort en otrolig resa. 

-Ja det är ju igenkänningsfaktor som bidrar till trovärdighet. Det är många som anförtror sig till mig och vi kan ha väldigt förtroliga samtal, motiverande samtal. Sedan är det ju inte alltid att det leder någonstans, men det är ju ändå att man bygger en relation med de boende.  

Samtalet går mot sitt slut och Ari berättar om julen på Ability. 

-Julen är ju en högtid som kan vara fruktansvärt jobbig för en del människor. Totalt traumatisk. Vi kommer att ha en julmiddag på Ability, det har vi alltid men man måste inte göra för stor affär av allting.  

-Jag är så väldigt tacksam för att ha tagit mig ur mitt eget missbruk. Man blir lite ödmjuk. Det är så lätt att känna sig förmer bara för att det går bra, det måste man komma ihåg. Det kunde ju lika gärna ha varit jag. Det var ju jag förut, avslutar Ari.