Krönika: "Bad hela tiden"

”Eva, jag är inte troende, men när jag satt häktad bad jag i tre dygn typ hela tiden.”⁠

Det är januari 2021 och har blivit riktigt kallt. Gatukyrkan möts i parken för att tända en eld, be och äta soppa.⁠

”Jag önskar så att jag får behålla lägenheten. Jag ber till Gud, eller något ännu högre!”⁠

Samtalen med Gud kan låta så olika. Jag tänker att Gud förstår alla människor och kan alla språk. Att mitt uppdrag är att lyssna, dela och hänga på. Och såklart be med mina ord för den som vill.⁠

Någon vill prata om samvetet. Att man långt efteråt kan känna att något man gjort var fel. Hur det kommer sig.⁠

”Hur var det i fängelset” frågar jag. ”Tänker du att de du mötte där har ett samvete, att de någonstans ångrar det de gjort?”⁠

”Alla” svarar han. ”I fängelset finns det en hierarki. Vissa brott ger hög status. Andra väldigt låg, som sexualbrott och så. På dagarna är många tuffa och verkar hårda. Men på nätterna, när man är ensam i cellen. Då är man rädd. Många, många ber till högre makter då!”⁠

Det är januari och minusgrader i hela landet. Alltfler skolor undervisar på distans och många människor står utan arbeten. Det är en tuff tid, men visst händer mycket bra också. EU satsar alltmer i klimatfrågan. Pandemivaccineringen har startat upp i länder runt hela jorden. Och snart har USA en ny president.⁠

I en park i Majorna äter vi rykande het rödbetssoppa. Och ber. För världen, för makthavare, för alla som är hemma och saknar kompisar. Vi ber för den som är ensam i sin fängelsecell om natten och för den som inte kan sova oavsett av vilket skäl. Vi ber för oss själva.⁠

Vi är en motståndsrörelse mot kyla och ensamhet.⁠

 



Text: Eva Erlandsson, pastor på Räddningsmissionen och verksamhetsledare på Gatukyrkan. 

Hemlöshet och social exkludering Gatukyrkan och diakoni Gatukyrkan och soppmässan