Krönika: ”Vi alla är vanliga människor”

”En bra sak med Corona är att det märks att vi alla bara är vanliga människor.”⁠
⁠
T har nästan alltid något uppmuntrande att säga. Han äter ofta frukost hos oss och vi brukar kommentera lite dagsaktuella händelser. Det är ett sätt att dela livet.⁠
⁠
Så var det också dagen efter det amerikanska presidentvalet 2016. Jag hade sovit alldeles för lite. Många av oss var chockade över resultatet. Donald Trump! Hur skulle detta gå? Jag jobbade, men hade svårt att få något vettigt gjort. Jag bestämde mig för att sluta tidigare och gå på eftermiddagsbio. Jag ville fly verkligheten för en stund. Det var en så annorlunda dag.⁠
⁠
Jag gick fram till biljettkassan på Biografen Göta, Avenyn, och fick frågan : ”Ska du ha pensionärsbiljett?”⁠
⁠
Jag menar, jag är ju inte helt ung. Men pensionär? Det kändes inte kul.⁠
⁠
Nästa dag berättade jag det på cafét. Några av frukostgästerna skrattade vänligt åt mig. Och så sa T: ”Men Eva, det var ju inte okej. Det är klart att du blev ledsen. Det här måste vi hjälpa dig med. Vi kan följa med som stöd till biografägaren och prata allvar med honom.”⁠
⁠
Vi gjorde det aldrig, men jag kan se det framför mig: Ett par stadiga karlar i för stora jackor. I händerna har de alltför många väskor och kassar. De stegar in på det fina kontoret med T i spetsen. Emellan sig har de mig, iklädd pastorskragen men lite trött och rödgråten. De spänner ögonen i biografägaren och säger: ”Ser ni inte hur ledsen hon blev? Så behandlar man inte vår pastor Eva!”⁠
⁠
Fyra år med Trump har nu passerat och USA har fått en ny president. I Sverige har vintern slagit till. På nyheterna debatteras vaccinering, aktieutdelningar, krisen i besöksnäringen och vår relation till Ryssland,⁠
⁠
En journalist ringer mig och vill skriva om vårt arbete. Hur orkar du? Vilka möter du? Vad är det bästa du är med om? Hur märker du av Corona?⁠
⁠
Jag svarar att jag har det bra. Att det inte finns några enkla liv. Att det bästa som händer är hemligt. Och att vi alla, precis alla, bara är vanliga människor."

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare Gatukyrkan