Krönika: En vandring längs el Camino

”Jag tröttnade på företaget där jag jobbade. Allt skulle bara gå fortare. Till sist sa jag upp mig och nu är jag här.” 

Det är våren 2023 och jag har tagit ledigt för att pilgrimsvandra i Spanien. Jag går drygt 2 mil varje dag, sover som en stock och möter människor och livsöden från hela världen.  

”Mössan jag har, den är för håret. Jag har nästan inget som du ser, har just avslutat en cellgiftsbehandling.” 

”Min svåger och svägerska omkom i en bilolycka. De efterlämnade tre söner, 2, 4 och 5 år gamla. Våra tre egna var i samma åldrar. Den tyska socialtjänsten gav oss några veckor till att fundera, sedan blev vi sexbarnsföräldrar för alltid.”  

Särskilt på kvällarna finns det tid för samtal. Vi sitter på våra enkla härbärgen, äter tillsammans, berättar och lyssnar. Jag är långt borta från jobbet på Räddningsmissionen och samtidigt är det här ganska likt. Vi är alla vanliga människor och det finns inga enkla liv. Någon börjar gråta, det är ingen stor grej. Någon somnar tidigt och snarkar högljutt. Jag älskar det. 

En kväll möter jag en amerikan som bor i Belgien. Vältränad och tuff är mitt första intryck. Det visar sig att han jobbar för Nato, är väl insatt i Sveriges medlemsansökan. Jag frågar om kriget i Ukraina, när han tror det är över. Då får han tårar i ögonen och säger att lidandet där är fruktansvärt. På båda sidor.  

”Vi måste be till Gud om ett under” säger han. ”Det måste ta slut!”  

Och jag påminns om hur snabbt man kan skaffa sig en uppfattning om någon utifrån det yttre. Att varje människa är så mycket mer.  

En natt sover jag i ett kloster som ordnar pilgrimsmässor varje kväll. Prästen delar ut små lappar med bibelställen som vi får ta med oss. Han har ordnat en ask med fack för olika språk. Tanken är att man ska läsa det under vandringen och, om man vill, lägga ifrån sig lappen tillsammans med en sten när man når Atlantkusten. Stenen ska symbolisera det man vill lämna bakom sig, oförrätter eller sorger som man inte längre vill tyngas av. Bibelstället ska ha flyttat in i hjärtat. 

Jag vandrar i drygt tre veckor. Når havet. Lämnar stenen och en trasig lapp jag haft i fickan. På den står det: 

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.