Krönika: Han är så redig, pojken

Han är så redig, pojken. 10 år, och för hela familjens talan. Föräldrarna är tacksamma. De kan inte alls lika bra svenska. Lillebror är sjuk och sover mest. Familjen behöver i stort sett allt under en oöverskådlig tid framöver. Jag lyckas ordna ett rum för en natt och ett presentkort på ICA. De tackar och våra blickar möts. En natt!

I ett annat rum i stan. En kvinna har fått besked om cancer. Vi känner inte varandra så väl, men hon ville att jag skulle följa med till sjukhuset. Så att vi båda kunde lyssna och prata om det efteråt. Den behandlande läkaren lovar inget mer än att de ska göra allt de kan. Innan vi går möter han sin patients blick en extra gång och ler uppmuntrande. Det betyder så mycket.

En flicka ringer och frågar om medlemskort på vår sociala supermarket Maträtt. Kan hon ansöka i mammans namn? Jag undrar varför inte mamman kan komma själv om det är henne det gäller. "Det är till oss alla, men mamma är sängliggande och jag är bara 13 år" säger hon. "Det står att man måste vara 18."

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem". sa Jesus.

"Det som är botten i dig är botten också i andra" skrev Gunnar Ekelöf.

Jag cyklar hem genom Göteborgs gator. Höstsolen skiner.

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare för Gatukyrkan⁠

Läs mer krönikor av Eva här