Krönika: Ängeln på spårvagnen

”Inte en droppe på sex år” säger han. Vi ses på spårvagnen och visst känner jag igen honom.

”Jag fick en andra chans, jag är så tacksam.”

Han berättar om hjärtinfarkten, om läkaren som sagt hur nära döden han varit, om beslutet han tog.

”Om du visste vad jag har druckit. Hela livet gick ut på att jaga sprit. Det började när jag var barn. Pappa brände hemma. Det fanns alltid sprit. Vi visste inget annat.”

”Men jag skyller inte på någon. Jag valde att dricka. När farsan dog drack jag upp min del av arvet. Det var som att jag inte tänkte.”

”Du ska veta hur tacksam jag är till er. Det var ni som höll liv i mig, som visade lite respekt och var schyssta. Utan Räddningsmissionens frukostcafé och sådana ställen hade jag aldrig klarat mig. Att ni inte gav upp!”

Han berättar att han har jobb nu. Går upp 4 varje morgon. Lägger sig tidigt.

”Det är värt det. Sena kvällar har jag fått nog av. Och jag har en lägenhet! Vill inte tänka på alla år när man drog runt på stan.”

Att inte ge upp människor. Det är kanske en bra beskrivning av vårt uppdrag. Oavsett hur det går eller om vi ens får reda på fortsättningen.

Jag tänker på kvinnan som ringde från ett behandlingshem.

”Kläderna här är hemska” sa hon. ”Skulle inte ni bara kunna skicka några normala mjukisbyxor och lite vettiga färger på t-shirts?”

Vi plockade ihop kläder från vårt källarförråd. Jag skrev en hälsning och köpte ett Sverigepaket att lägga allt i. Jag passade även på att köpa en karta frimärken till jobbet. Det behövs när någon vill ha hjälp med att skriva brev eller få iväg en ansökan.

När jag några dagar senare letade efter frimärkena var de försvunna. Så slarvigt, vart hade jag lagt dem?

Förklaringen kom i ett brev från kvinnan på behandlingshemmet. Hon tackade för kläderna och alldeles speciellt för frimärkena. De hade visst slunkit med i paketet. ”Nu kan vi ju brevväxla, du och jag.” skrev hon.

Det blev ett antal brev den vintern. Vi skrev om TV-serier och handarbete. Hon berättade om behandlingshemmet. Jag skrev om vår katt.

Jag vet inte vad som hände sedan. Så är det ofta när man jobbar med människor. Ett tag har man kontakt. Vart det leder får man sällan veta.

Utom ibland, inte sällan novemberdagar på spårvagnar faktiskt, då det dyker upp en ängel som säger: ”Jag har det bra nu. Tack för att ni inte gav upp.”

Text: Eva Erlandsson, Pastor & verksamhetsledare på Gatukyrkan

Läs mer krönikor av Eva här