Krönika: ”Jag kommer aldrig mer att få ett hem efter detta”.

”Jag kommer aldrig mer att få ett hem efter detta”.

Om fem dagar ska hon bli vräkt. Vi sitter vid ett stearinljus i lägenheten. Elen stängdes av för 2 månader sedan. Nu laddar hon telefonen i tvättstugan. Äter mest keso och kalla drycker. Hunden ligger på golvet.

”Det är svårt att hitta medicinen på kvällen. Extra otur att det här hände på vintern. Dagarna är så korta. Man hinner inte så mycket medan det är ljust, jag menar diska, städa och så. Och astman blir värre av att inte dammsugaren går att använda.”

Hon prioriterar ändå långa promenader med hunden. Den är hennes livlina.

”Jag har länge behövt hjälp. Som ett personligt ombud för att få ordning på ekonomin. Men trots att jag lämnat in alla papper har inget hänt. Jag lever på halv sjukersättning och andra halvan sjukskrivning eller försörjningsstöd + bostadstillägg. Det är så lite pengar och de kommer från olika håll och ibland inte alls. Plötsligt tog kronofogden massa pengar och bostadstillägget försvann. Jag har en liten omodern medlemsstuga på en ö med Sällskapet Länkarna. Där går inte att bo, men den ansågs ha ett värde och det gjorde att jag förlorade rätten till hjälp. Och sedan var det att min son och hans gravida tjej blev vräkta under pandemin. Jag lät dem sova här. Det anser myndigheterna var fel men det är väl klart att jag ville skydda dem.”

”Att vara fattig, det är att bli sparkad på när man ligger. Som med elen. Min skuld var 2063 kr. Med delgivningsavgift, avstängningsavgift, inkassoavgift, påsättningsavgift och allt skulle jag ha behövt 6780 kr för att få tillbaka den. Jag har inte en chans.”

Jag frågar henne vad som kommer att hända nu.

”Mina grejer hamnar i ett förråd. Jag får söka akutboende på socialtjänsten, vara ute eller försöka sova hos någon kompis. På boenden får man nästan aldrig ha med hundar och han är ju min livskamrat. Så jag vet inte.”

Jag frågar om jag kan göra något.

”Bara att du lyssnar och ser vad som händer. Det betyder jättemycket. Och så vill jag gärna att du skriver om mig. Att folk får veta hur det kan gå. Att det här samhället har blivit så hårt för oss fattiga.”

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare i Räddningsmissionens Gatukyrka.

Läs mer krönikor av Eva Erlandsson här