Krönika: Spaden

Jag hade köpt en stor spade med träskaft. Den skulle bli avskedspresent till pastor Daniel. På radion pratade de om kyrkan efter corona. Finns den kvar? Kommer den att ha några medlemmar? Medan jag lyssnade slog jag in spaden i ett paket.

Det hade hällregnat hela eftermiddagen. Som vanligt skulle vi ha soppa och bön i parken. Fram med stövlar och regnkläder. Det skulle nog gå vägen också denna tisdag.

Volontärerna samlades 17 och strax före 18 upphörde faktiskt regnet. En svag sol började anas bakom molnen.

Soppmässefolket strömmade till. I parken utanför Matteuskyrkan hade vi som vanligt satt upp ett kors i trädet. Vi hade ställt fram en kastrull med rotfruktssoppa, smörgåsar, kaffe, handsprit och ljusbärare. Allt var klart.

Vi sjöng Må din väg gå dig till mötes..

Sedan var det dags för Daniels avsked. Mer än 100 gånger har han varit med som pastor på våra soppmässor. Han har pratat om förlåtelse, tvättstugebråk och att försona sig med sin barndom. Vi har gråtit, tänt ljus, diskuterat, skrattat och lyssnat på mycket bra musik. Trogen, uppskattad. Nu ska han flytta utomlands.

Varför ska du flytta? Jag tycker att det är jobbigt när folk försvinner.

Jag ska aldrig glömma berättelsen om när du och din dotter gick vilse i skogen.

Det var roligt att lära känna dig. Oroa dig inte för oss, vi kommer att fortsätta.

Många ville säga något. Vi har delat livet och tillsammans bett så många böner. Kring hemlöshet, oro, arbetslöshet, fattigdom, ensamhet och sjukdom. Det finns inga enkla liv, men när vi har varandra går det bättre. Det senaste året har vi mest varit ute, under hela vintern med en eldstad i centrum. Men vi har fortsatt, varje vecka.

Jag tog fram paketet. Min tanke var att Daniel kunde ha spaden i sin sommarstuga. Som symbol för att rota sig, höra hemma någonstans. Och så tog jag fram en svart märkpenna och sa att alla som ville kunde skriva sitt namn på skaftet.

41 namn blev det, med bakgrund i olika språk och livsöden. Några har varit med oss länge, andra var där för första gången. Några saknades just denna kväll, men de var ändå med på något sätt. Det blev faktiskt en glad avskedskväll.

Är man medlem här om man har skrivit på skaftet? frågade någon.

Så kan man kanske se det, tänkte jag. Vi är kyrka och den finns kvar. Just denna kväll inte särskilt välbärgad eller snitsigt klädd. Men människor som ses, ber till Gud och delar livet. Vecka efter vecka. År efter år. Och nu har vi till och med råkat skapa vår första medlemsmatrikel.

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare för Räddningsmissionens Gatukyrka