Ledare: Om Hans Rosling fortfarande levde.

Om Hans Rosling fortfarande levde.

Då hade han pekat på allt positivt som trots allt händer just nu. Hur den extrema fattigdomen fortsätter att minska i både relativa och absoluta tal, hur befolkningsökningen är på väg att plana ut och att allt fler familjer världen över har möjlighet att skaffa en tvättmaskin. Det var sådant han alltid sade, Rosling. Och sådana som han behövs. För det är lätt att bli paralyserad av allt mörker. Global pandemi, tilltagande klimatförändringar, biologisk artutrotning, rysk aggression - tiderna är svåra.

Problemen på global nivå blir ofta människor av kött och blod på gatorna i Göteborg. De senaste månaderna har vi på Räddningsmissionen mött företagare som på grund av covid har förlorat allt och vi har sedan kriget startade haft fler än någonsin som sökt sig till oss på grund av de ökade matpriserna.

Det är lätt att känna vanmakt, tänka att allt blir sämre. Därför igen, sådana som Hans Rosling behövs. Vi behöver påminna oss om att det också finns andra linjer, kurvor som faktiskt pekar åt ett annat håll.

Samtidigt, låt oss tala ärligt. Det har blivit svårare - kanske omöjligt - att sätta sin tillit enbart till den här världens framsteg. Utan mirakel kommer världen aldrig bli en plats där harmoni och frid råder, ljus och mörker kommer alltid finnas sida vid sida. Alldeles oavsett hur mycket vi försöker kommer mänsklighetens mörka och destruktiva natur aldrig att kunna besegras. Människan är, som den katolske prästen Anders Piltz uttryckte det i en bok för några år sedan, både ängel och best. En förmåga att vara kreativ, solidarisk, självuppoffrande, men också med en obegriplig förmåga till grymhet och ondska.

Så vad göra?

Kanske lära oss av Maria från Magdala. Denna kvinna som kom till Jesus grav den där påskdagen för tvåtusen år sedan. Hon kom för att gråta. Grät över orättvisorna. Hur hennes älskade vän Jesus fick utstå döden som en brottsling, helt oskyldig. Grät över människors ondska. Grät över saknaden. Och jag är säker på att hennes gråt också var en bön.

Vi kan göra som Maria, gråta och be. Att gråta över mörkret och be om ljus kan synas vara en meningslös handling. Inget kan dock vara mer felaktigt. När vi gråter och ber förändrar vi både oss själva och världen.

Maria fick uppleva det där och då. Miraklet skedde, Jesus visade sig plötsligt för henne, livs levande. Om den kristna tron är sann var detta ett mirakel av kosmiska proportioner. Döden besegrades, hoppet tändes, inte bara för Maria, inte ens bara för mänskligheten utan för hela världen.

Vi lever i tid i en värld omgiven av mörker. Men mörkret är inte det som ytterst sett definierar vår värld. Så låt oss, med ord hämtade från Gunnel Vallquist "hålla fast vår absurda förvissning att natten inte är sanningen, att verkligheten är en dag utan slut, ett oändligt ljus, att våra små lågor är löftet om denna dag - löftet som givits oss och som vi i vår tur skall hålla, till dess dagen gryr".

Våra flämtande lågor är löftet om dagen då mörkret en gång för alla ska besegras. Låt oss håll fast vid de lågorna och det löftet.

/Emil Mattsson, Direktor Räddningsmissionen