Socialarbetare ser tillbaka på situationen för samhällets mest utsatta
En genuin kärlek till sina medmänniskor och en enorm envishet. Det säger kollegorna Annica och Per-Inge är det som gjort att de år efter år orkat kämpa för samhällets utsatta – trots att förutsättningarna snarare blivit sämre än bättre.
Redan innan Per-Inge kliver innanför dörrarna till Räddningsmissionens Frukostcafé i Vasastan fångas han i en kram. Väl inne kommer han inte många meter innan han hejdas igen. Någon vill prata, kolla läget, eller som utanför dörren – kramas.
Per-Inge jobbade på Räddningsmissionen i 25 år. Men frågan är om han verkligen slutat? Själv bara ler han sitt omisskännliga leende och rycker på axlarna.
– Det är svårt att sluta, det har jag märkt. Efter jag gick i pension så började jag dyka upp här som volontär. Det gick inte att helt klippa bandet.
Idag är han här för att träffa sin gamla kollega Annica, för att tillsammans blicka tillbaka på tiden med socialt arbete med Räddningsmissionen som uppdragsgivare. I år firar organisationen 70 år. Riktigt så länge har de båda inte varit med, men nästan, om man slår ihop deras år.
Annica började redan 1987 och har i år jobbat 35 år med utsatta människor. Och trots att hon snart fyller 65 år har hon inga direkta planer på att sluta.
– Jag fortsätter gärna några år till, så länge jag är frisk och orkar.
Det blir snabbt uppenbart att de delar samma engagemang. Det här är inget jobb, det är ett sätt att leva. Ett sätt att förhålla sig till människor, till samhället och till sin egen spegelbild. Vem vill jag vara? Vad vill jag bidra med? Annica kommer från ett hem där hennes pappa alltid engagerat sig för personer med missbruk. Efter några år inom barnomsorgen kände hon en inre längtan efter att göra något annat.
"Det är svårt att sluta, det har jag märkt. Efter jag gick i pension så började jag dyka upp här som volontär."
– I mitt hem där jag växte upp har det alltid kommit och gått människor med olika problem. Jag är inte så förvånad att det var här jag hamnade yrkesmässigt, säger Annica.
Per-Inge har en annan resa bakom sig. Efter 25 år som fiskare var det dags för något annat. När han fick veta att Räddningsmissionen skulle flytta och växa såg han en möjlighet.
– Hade jag fått börja om idag, och göra andra val, hade jag utbildat mig. Jag har lärt mig otroligt mycket under åren här och gått många utbildningar men jag hade gärna fördjupat mig tidigare. Med rätt utbildning kanske jag hade kunnat göra ännu mer.
Per-Inge och Annica lärde känna varandra när de jobbade på varsin våning, i det hus där de träffas idag.De jobbade med boende som hade missbruksproblem eller det som vi idag kallar samsjuklighet, det vill säga personer drabbade av både missbruk och psykisk sjukdom.
Per-Inge beskriver en tid där allt var möjligt. Där allt inte var så hårt reglerat och där det fanns ett stort personligt utrymme att vara med och forma verksamheten. Annica håller med. De båda enas också om att det var på gott och ont. En positiv del var att engagemanget kunde gå utanför ramarna. Men det fanns nackdelar också.
– Det kunde vara lite vilda västern, inte minst här nere, innan vi hittat formerna för hur vi skulle jobba, berättar Per-Inge och nickar leende mot Frukostcaféet.
Han var en av initiativtagarna till Frukostcaféet. Han kände att Räddningsmissionen måste göra något för människor i hemlöshet i Göteborg, vilket han också sa till den dåvarande direktorn, som i sin tur lyssnade.
Både Annica och Per-Inge hamnade på det nyöppnade Frukostcaféet, under en period, men sen följde många år som fältarbetare i staden. Intensiva, roliga men stundtals tunga år.
Men även om det var tufft var det inte som idag. De säger båda att det blivit mer vapen och mer våld. Annica säger att det också är mer och fler droger idag, inte sällan blandmissbruk. Många olika kemiska substanser där det är svårt att veta hur människor ska reagera. Hon minns bland annat när GHB kom.
– Det är en väldigt otäck drog, så svår att dosera. Jag minns att flera dog.
Annica tystnar en stund, tar ett djupt andetag och tittar ut mot Vasagatan. Hon är beskriver en svårare situation generellt för samhällets utsatta. Inte minst för de psykiskt sjuka.
– Tyvärr är det inte lika lätt att få hjälp idag, varken av sjukvården eller av socialtjänsten. Jag ser att varje socialsekreterare har så många fler klienter idag. Förr kunde vi ha en nära relation till socialsekreterarna, men det hinner de inte idag. Att jobba med dem som har det svårast – och samtidigt se att de får det allt svårare. Hur orkar man? Även här är de två tidigare kollegorna samstämmiga. Även om många de träffat aldrig tagit sig ur sitt missbruk så finns det dem som det gått bra för. Som tagit sig vidare och fått rätsida på sitt liv.
– Det räcker att det är en som gör en resa åt rätt håll för att det ska vara värt det, säger Per-Inge.
Annica lyfter också det genuina i engagemanget, att det handlar om att älska sin nästa, oavsett vilken situation personen hamnat i.
– Vi älskar de här människorna. När man känner så stor kärlek får man också väldigt mycket tillbaka.
Med tanke på hur de känner för de människor de mött är det inte förvånande att de tittar på varandra utan att riktigt svara på frågan om hur man i deras roll skiljer på privatliv och yrkesliv. Sanningen är, säger de, att de inte alltid lyckats med det. Men att de har blivit bättre.
– Jag tror att det faktiskt varit det som gjort att vi kommit nära och fått förtroenden, att vi bjudit på oss själva, säger Annica. Det är ett sätt att visa att man är människa menar Per-Inge. Som att det aldrig varit en hemlighet att han inte är någon vidare bilförare.
– ”Nej, är det du som kör? Finns det ingen annan?” Så sa de alltid när jag satt vid ratten, säger Per-Inge och skrattar.
Trots att många år och många begravningar passerat är både Per-Inge och Annica hoppfulla. När de blickar bakåt ser de i första hand ljusa minnen och känner tacksamhet över att ha fått vara med och bidra.
– Ingen kan göra allt, men vår hjälp är en pusselbit. Ibland till och med den där sista pusselbiten när allt faller på plats, säger Per-Inge.