Krönika: Att vara kyrka

När jag blir drogfri vill jag också vara volontär på soppmässan, säger hon.

Jag gillar så mycket att det inte bara är ett gäng välklädda människor som först har jobbat hela dagen som kommer och serverar oss fattiga. Att det mest är sådana som vi, som jag, som fixar detta.

Volontärgänget är ett brokigt gäng. Om någon hör av sig och vill hjälpa till säger jag alltid:

Kom först och var med som deltagare! Om du gillar stämningen och vårt sätt att fira gudstjänst, då kan du vara med och hjälpa till med tiden.

För både volontärer och besökare finns det två regler. Man får inte ta droger eller alkohol i rummet och man måste vara snäll. Det är viktigt att det är en lugn stämning där alla respekterar varandra. I samband med pandemin införde vi bordsservering. Det blev bra. Inga köer att stå och vänta i. Fint att få sitta och bara ta emot.

Vi har flera volontärgrupper så att man kan vara volontär ena veckan och deltagare nästa. Att turas om att tjäna varandra är en bra sak. Och vi är många volontärer. En vanlig kväll kanske åtta till tio. Då går det lätt och är roligt att duka, städa och diska. Och det finns även tid att sitta ner och prata med den som vill det.

Först har vi en volontärsamling. Kollar av läget, fördelar uppdrag, ber för kvällen. Samma sak efteråt. Då, när det är städat och alla har gått, är det alltid skön stämning. Räckte maten? Hände något särskilt? Och så en aftonbön.

Men tron då? frågar någon. Får man tro vad som helst? Ni är väl ändå en kristen kyrka, eller?

Det är vi absolut. Vi samlas runt den kristna tron. Vi bjuder in till bön och nattvard. Vi berättar från Bibeln och ber i Fadern, Sonen och den Helige Andes namn. Det är inte förhandlingsbart. Men om somliga som är med oss tror annorlunda, eller inte alls, så är inte det ett problem i sig. Då kan de sitta och lyssna, eller be på sitt vis. Vi är inte en åsiktsgemenskap, vi är en bordsgemenskap.

Det verkar ha varit så med Jesus också. Han umgicks med alla möjliga människor. Folk med olika status i samhället, med olika tro. En del blev hans lärjungar, andra hängde på av andra skäl.

Jag tänker att det är som honom vi vill vara.

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare i Räddningsmissionens Gatukyrka.

Läs mer av Evas krönikor här