Vi är på väg
Vi är på väg. Vi är i ständig rörelse. Vare sig vi vill det eller inte. Men det slår mig hur sällan vi tar aktiva, medvetna beslut. Det är som att livet ofta blir och formar sig själv. Vi förhåller oss. Och korrigerar oss. Ibland obemärkt långsamt. Men så ibland, ibland får vi möta familjer som bestämt sig för att bereda plats i sin familj.
Jag och min kollega tar en fika med tre tonåringar. Deras familj genomgår en familjehemsutredning. De har bestämt sig för att öppna upp för möjligheten att bereda plats för en individ som behöver en ny familj. Det pågår en process inom familjehemsvården där man i mycket större utsträckning involverar de barn som redan finns i familjen, det är ju inte bara de vuxna som är familjehemmet. Där går Räddningsmissionens material Syskonstödet i fronten för att bidra till en mer hållbar familjehemsvård.
I samtal med dessa ungdomar slår det mig; hur har vi kunnat missa dem tidigare? Hur har vi kunnat se förbi denna guldgruva av klokskap, inputs, längtan och omsorg som finns så naturligt hos många av dem?
16-åringen har längtat länge, att få ge av sin omsorg. Hennes äldre bror bekräftar att hon är så fin med deras yngre kusiner och hon glittrar till vid hans kommentar. Någon annan är mer tveksam, realistisk kanske. Hur blir det med våra myskvällar, med vår familjetid, har vi inte tillräckligt runt oss redan? Jag vill, men vet för lite. Måste jag leka med mitt nya syskon, tänk om jag inte ens tycker om den nya personen?
Vi ser en film från syskonstödet.se medan vi sörplar i oss det sista ur tekoppen. Vi lämnar en broschyr och tackar för oss.
Varsamt går vi vidare, utan att förhasta oss. Låter detta samtal processas.
Idag är det internationella familjedagen och vi på Räddningsmissionen jobbar ständigt för att hitta fler familjer till barn som av olika anledningar behöver ett nytt hem.
Inte alla ska bli familjehem, det är en process, och jag tänker på St. Birgittas bön. Herre visa mig din väg, och gör mig villig att gå den.
/Emmeli, familjehemskonsulent Räddningsmissionen