Altarduken

Jag arbetade som folkhögskollärare. Vi var i Calcutta, Indien. Den här dagen skulle vi till ett center för flickor som varit i prostitution.

Det kommer att kännas jättedumt, sa en av mina elever. Ska vi liksom bara stå där och stirra på dem?

Jag sa något uppmuntrande, men jag kände kanske likadant. Skulle detta verkligen kunna bli respektfullt och bra?

Taxibilarna tog oss långt ut i stadens förorter. Vi släpptes in genom en välbevakad port.

Välkomna! Vi ska börja med att några av flickorna ger er en danslektion. Vi har sällan gäster och det är roligt att få göra något tillsammans.

Det blev en lång och spännande dag. Vi fick titta på dans och dansa själva. Vi sjöng. Vi gick runt och tittade i verkstäder för textiltryck och sömnad.

Dans är bra om man vill återta makten över sin kropp, sa personalen. Textiltryck är jättebra om man vill få ur sig sina aggressioner.

Vi åt mat som flickorna hade lagat. Vid slutet av dagen fick vi frågan:

Vill ni lyssna på när några av flickorna berättar sin historia?

De berättade om fattigdom, om en tid som inlåsta bland främlingar, och om fritagningen. De berättade om vad de gjorde nu och vad de drömde om i framtiden.

Det var omskakande. Men också respektfullt. De hade först visat oss så mycket annat de gjorde, så mycket annat de var. De hade inget att skämmas för.

Tolv år senare började jag på Räddningsmissionen.

Den där dagen i Calcutta är en av de erfarenheter som jag har haft med mig in i jobbet. Att varje människa har många identiteter. Att det är viktigt att inte bara bli sedd i det som är ens utsatthet.

Den som är i hemlöshet kanske också är mormor. Den som har ett missbruk kanske också har varit elitidrottare. Den som just kommit ut från ett fängelsestraff kanske också är bra på att sjunga.

Vi får aldrig reducera en människa till bara ”hemlös”, ”missbrukare” eller ”flykting”. Ej heller till ”villaägare”, ”välanpassad” eller ”lyckad”. Vi har alla många sidor, olika perioder i livet.

Med åren har Soppmässan blivit allt viktigare för mig. Att fira nattvard, tända ljus och äta ihop. Det är så hoppfullt.

På vårt nattvardsbord har vi en altarduk med textiltryck. Jag köpte den i Calcutta. Den hjälper mig att komma ihåg.

 

---

 

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare i Räddningsmissionens Gatukyrka.

Läs mer av Evas krönikor här