Ledare: Livet är inte bara lyckligt

25 september, 2019

“Det måste ha varit underbart på fjällvandringen?”

Ja, visst var det fint. Men om sanningen ska fram rätt jobbigt också. Att vandra i fjällen med lite för tunga ryggsäckar tär lätt på krafterna. Mygg och skoskav, regn och knäont. Och barn som inte kan acceptera att mobilerna helt tappat kontakten med omvärlden.

Men också detta. Stunder av obeskrivlig lycka. Som när vi sitter där på vårt liggunderlag vid forsen och äntligen får äta vårt mellanmål. Den frystorkade minestronesoppan, kokkaffet och chokladen med schweizernöt. Ingenting kan vara godare. Ingenting. Verkligheten i ljus. Som förklarad.

Så kanske är fjällvandring lite som livet själv. En hel del möda men också stunder av lycka.

I vår kultur tänker vi inte alltid så. Vi vaggas in i en föreställning om att ett vanligt liv är lika med ett glatt liv. Avviker vi från det är det något fel som genast måste åtgärdas. Men ett sådant liv är en illusion. Så ser det inte ut för människan, vare sig i vår tid eller någon gång tidigare i historien.

Våra barn är särskilt utsatta för denna falska bild av livets förutsättningar. Det är svårt att vara ung. Det har det alltid varit. Vi skulle så gärna vilja skydda barnen från allt som är jobbigt. Få dem att tro att just deras liv ska kunna levas utan smärta. Men vi kommer inte att lyckas. Förr eller senare kommer smällen: det kan vara att någon dör oväntat, att någon man älskar sviker, att pappa grips av polis och hamnar i fängelse eller en plötslig vetskap om att klimatförändringarna går snabbare än vad vi hittills trott.

Vad gör vi då?

Livets baslinje är inte ständig lycka. Job i Gamla testamentet är mer realistisk: ”När livet är som bäst är det möda och fåfänglighet”. Den kristna tron handlar inte om en Gud som garanterar en smärtfri resa genom livet. Tron handlar om en Gud som tar oss i handen och leder genom det gör som ont. Den norske prästen och textförfattaren Björn Eidsvåg beskriver det träffande:

Jag ser att du är trött
men jag kan inte gå alla stegen för dig
Du måste gå dem själv
men jag vill gå dem med dig


Kanske kan vi tänka så också när det gäller barnen. Att vårt uppdrag som vuxna inte är att konstruera en smärtfri vakuumtunnel där de obekymrade kan glida fram genom livet. Utan snarare att ta dem i handen och tillsammans gå igenom det som gör ont.

Ljus och mörker sida vid sida. Och för den som vågar mörkret öppnar sig ofta förtrollade gläntor. Solstrålarna som bryter fram mellan trädtopparna. Ljuset som ger kraft och skapar nytt hopp.

”Varför äter vi inte alltid frystorkade minestronesoppor?” frågar ett av barnen efter några timmars mödosam vandring. ”Det är ju till och med godare än pizza.”

Barn och familj Ledare