Berättelsen om Mirjam

Mirjam sitter i lägenheten på tionde våningen och tittar ut genom fönstret, ner på byggarbetsplatsen utanför. Huset börjar ta form nu, när hon flyttade in vad det bara en stomme där. Nu ett stort hyreshus med lägenheter som småningom ska fyllas med människor. Bli någons hem, någons liv. Mirjam fantiserar om vem som kommer att bo där. Hur deras liv ser ut. Hon känner ett stygn i bröstet och tänker att deras liv nog har varit lättare än hennes. Perfekta liv, fulla av bara bra saker. Då hör hon orden som personalen på Agora sagt: ”Ingen kan se på någon annan vad deras liv har innehållit. Alla får vi möta svårigheter i livet, även om du Mirjam har fått mer än din beskärda del”. Det är sant, tänker Mirjam. Ingen kan heller se på henne att hon fortfarande drömmer mardrömmar på nätterna. Det går inte att läsa i hennes ansikte om alla de hundratals våldtäkter hon har utsatts för. Även om hon ibland tror det. 

Själv ska Mirjam också flytta, lägenheten där hon bor nu är inte hennes egen. Den är en skyddslägenhet som hon har fått bo i under tiden hennes asylprocess avgjorts. Det här är första platsen där hon har känt sig trygg sedan hon var barn. Här har hon vågat börja tro att hon kan bli hel igen. Lägenheten har blivit hennes egen lilla plats i tillvaron, där ingen annan kommer in utan att hon sagt att det är okej. Personalen på Agora har alltid varit noga med att hon bestämmer vad som är okej och inte. När de kan komma på besök och inte. Det har betytt mycket för Mirjam, att känna sig som en egen människa igen. Inte bara en sak som säljs till andra, utan en person som har rätt att säga vad hon behöver. 

För några veckor sedan kom beskedet. Mirjam har fått flyktingstatus och tre års uppehållstillstånd. Glädjen visste inga gränser. Trygg. Äntligen trygg. Den natten sov hon inte heller, men av en helt ny orsak. 

Nu där hon sitter i fönstret och tittar ut, är det med blandade känslor hon tänker på sin framtid. Hon vet att hon nu måste lämna denna trygga plats. Det är det hon har väntat på, drömt om. Men samtidigt skrämmer det. Hur kommer det att bli? Var ska hon bo? Kommer hon att lära sig svenska, få studera, hitta jobb? Kommer hon att vara ensam, eller finns det människor därute som hon kan dela livet med en dag? Frågorna är så många. Svaren finns inte… än. Hon vet bara att hon måste fortsätta sträcka sig efter drömmen om ett eget liv. 

Vi på Agora, Räddningsmissionens verksamhet för kvinnor i utsatthet, har fått följa flera kvinnor som varit offer för människohandel på deras väg tillbaka till ett eget liv. Vi bevittnar deras kamp med svåra minnen och trauman. Delar sorgen över det liv som har tagits ifrån dem. Och visst är det svårt ibland, att höra om övergrepp och det mörkaste av vad vi människor kan göra mot varandra. Men det som vi framför allt möter är den otroliga kraft som de här kvinnorna bär inom sig. Trots allt de har gått igenom så har de styrkan att möta varje ny dag, hitta glädjen och vägra ge upp. Det är sann styrka. 

Dessa kvinnor har alla sin egen unika historia, de är från olika länder, har olika bakgrund men en sak har de alla gemensamt - den otroliga styrkan och vilja att överleva. De är våra hjältar och i dag på Internationella kvinnodagen vill vi hylla dem! De är kvinnokraft för oss. 

TEXT: Helena Lindroos, Agora Kvinnoverksamhet