TEXT: EVA ERLANDSSON & STEFAN ROCK / FOTO: SANDRA MALMTOFT

Som så många andra kom han en dag in genom min dörr på Räddningsmissionens Frukostcafé Vasa. Han ville berätta om sitt liv, men vi skulle inte sitta där på varsin stol. Nej, han gav mig ett USB-minne med 146 sidor berättelser och bilder som han skapat under ett år på behandlingshem. ”Läs” sa han. ”Säg vad du tycker! Jag vill att detta ska nå många!” Jag började läsa.

Mitt namn är Stefan Rock. Jag är född och uppvuxen i Göteborg och här är den sanna berättelsen om mitt och mina vänners livsöden. Jag är ett maskrosbarn. Många av oss dog tyvärr en för tidig död på grund av ett liv kantat av droger, fester, kriminalitet och våld. Mitt i allt detta kommer jag också att berätta om glädje, galenskap samt om min gudstro. Den här självbiografin har fått namnet Maskrosbarnen och mitt vilda liv.

Några veckor senare mötte jag Stefan igen. Jag var tagen av det jag läst. Vi kom överens om att publicera några utdrag här i Din Nästa. Syftet är att öka förståelsen för hur olika livets förutsättningar ser ut och varför det ibland inte går så bra.

Från tidig ålder hade jag överskottsenergi. På skolans förslag tog mamma mig till en barnpsykolog. Jag fick kalla kårar av den där främmande människan som så snart ställde intima frågor. Som om hon kände mig! Jag reste mig upp och gick ut. ”Morsan!” ropade jag. ”Tag aldrig med mig hit igen!”

Stefan och hans bror Glen växte upp med sin mamma och sin styvfar Bertil. Att Bertil inte var deras biologiske far fick de av misstag reda på av skolkuratorn.

Kuratorn frågade Glen, som var ett känsligt barn med kraftigt temperament, huruvida han trivdes med Bertil som inte är hans biologiske Fader. Jag förstår min broders reaktion, ty jag växte upp med honom. Och den här frågan var högst familjär som sagt. Jag ser honom framför mig nu. Hur adrenalinet stiger i hans kropp. Ögonen vidgas. Han stirrar rakt in i kuratorns ansikte. Glens ögon är vackert isblå, men just då bedrövade och ledsna. Något förmörkade.

Jag var på skolgården när jag fick syn på min bror, som kom rusande rakt emot mig. Jag såg att något var galet. ”Vad är det Glen?” frågadejag. ”Vill du veta en sak Stefan,” utbrast Glen. ”Vadå? Vad är det?” Nu blev jag orolig. ”Bertil är inte vår Farsa! Fattar du det Stefan! Han är inte vår pappa.” Jag sjönk liksom in i mig själv...

Glen kom aldrig till middagen den dagen. Han rymde hemifrån. Han var tio år. I flera dagar var han försvunnen. Tioåriga Glen blev efterlyst. Men tack gode Gud! Morsan hittade honom på stan tillsammans med kriminella barngäng. Hon tog på sig en peruk när hon leta efter honom. Ty hon visste att han skulle springa ifrån henne om han kände igen henne.

Så småningom flyttades Stefan och Glen till en OBS-klass. Jag gick tätt bakom min bror. Ni är sena! sa magistern, som satt och läste tidningen bakom katedern. Jag tittade runt. Det var bara killar i den här klassen. Alla var långhåriga. Det var skinnvästar, fransade västar i jeans-tyg, hårborstar i bröstfickorna ochstora snus-pajer i munnen. Det var en vild rebelliskhet i atmosfären. Konstigt, men jag kände mig hemma på direkten. Det verkade som energin och kemin stämde med mig här.

Stefan började tidigt stjäla saker. När han var 12 år tog han sig tillsammans med en kompis in i ett varuhus via en taklucka.

Jag hade bett morsan att sy några riktigt stora inner-fickor i min jeans-väst. Att stjäla var som en sport för mig o mina kompisar. Morsan hade ingen aning om vad jag skulle med så stora innerfickor till. Men de var väldigt praktiska för detta ändamål. Vid Backaplan låg ett varuhus som hette B o W. Vi hade sett hur en brandlucka i taket stod öppen så en natt stack vi dit. Taket var stort som två fotbollsplaner. Vi tog oss upp, satte fart mot luckan och lutade oss över den drygt kvadratmeter stora öppningen. Där nere låg hela varuhuset under oss. Men det var högre än jag tidigare trott. Det kan ha varit en 10-12 meter ner till golvet. Via en ventilationstrumma tog vi oss ändå ner. Det var läskigt vill jag lova. Cigaretter var inte inlåsta på den tiden. Vi fyllde snabbt våra jätte-väskor. Vi länsade även kassorna på alla växelmynt, men fann tyvärr inga sedlar.

Med vår tunga last tog vi oss ut samma väg som vi kommit. Jag smög in hemma och gömde grejerna. Nästa dag åkte vi till en restaurangägare vi kände. En schyst snubbe som aldrig frågade efter vad saker o ting kom ifrån. ”Ojdå pojkar” sa han. ”Det här var inte dåligt.” Vi förklarade att vi räknat ut att vi hade cigg till ett värde runt 10 000 kr, men att vi var redo att sälja dem för hälften. Han var beredd att betala 3000. Vi sa ”okey, om vi får käka pizza och dricka öl på restaurangen.” Han svarade ”grabbar, pizza och läsk, inga problem, men ingen öl. Ni är för unga för det.”

Några år senare var Stefan och några vänner ute i en stulen bil då polisen tog upp jakten på dem. Färden gick i hög fart genom hela stan. Vid en rondell nära Näset tog det stopp.

Vi hoppade ur den rullande bilen. M tog mig i handen. Vi sprang det fortaste vi kunde, in bland de mäktigt rika villorna i området. Vi hörde hur polisbilarnas tutande närmade sig som en tyfon. När vi kom ut på en vildvuxen äng mitt i området kastade vi oss ner i det höga gräset. En snutbil bromsade in och lyste med strålkastare alldeles nära där vi låg blickstilla. ”Nu är det kört” tänkte jag med ansiktet mot gräset. Men snuten missade oss i all hast. De gjorde en rivstart och fortsatte sökandet. Tur att de inte hade hundar med sig den här natten. Vi gömde oss en stund på en altan och sedan i en vedbod. På morgonen tog jag bussen hem. Morsan satt och drack kaffe innan hon skulle till jobbet. ”Tjenare Morsan” sa jag, ”Finns det någon Oboy hemma?” Jag åt också några sötlimpe-mackor innan jag gick och la mig för att sova.

När Stefan är i 20-årsåldern är han med om en stark andlig upplevelse.

En tro på Jesus har jag alltid haft. Men ingen direkt relation med honom. En kompis var med mig på mitt rum. Ingen av oss var särskilt religiös. Vi satt och läste i bibeln om vad Jesus gjorde. Jag såg honom framför, hur han dog för oss, hur svårt han hade det. Helt plötsligt kände jag en ström av Guds Ande vidröra mitt innersta. Jag förstod helt plötsligt, att det var för mig han gjort det där. Mitt förhärdade hjärta helades genom Jesus där och jag grät. Det var första gången på väldigt länge som jag grät. Jag minns inte att jag kunde gråta innan. Guds kärlek förändrade mitt liv och inställning då jag nästan helt omedvetet tog emot honom som min personlige frälsare.

Min kompis gick och jag var ensam. Men inte helt ensam, Jesus var där med mig nu. Och från den stunden har han aldrig övergivit mig. Fastän jag lämnat honom ibland. Människor får säga vad dom vill. Jesus talar sant. Och han har tagit sin boning i detta Maskros-barn. Det svåraste är nog att lära sig att förlåta. Först och främst mig själv. Sedan också sin nästa. Men allt i livet blir inte en söndagsskola för att man blir kristen.

Under några år var Stefan engagerad i en församling. Han gick bibelskola och fick vara med och hjälpa andra som hade det svårt med droger och annat. Han gifte sig och fick barn. Det var en fin tid men så småningom återföll han i missbruk och kriminalitet.

Så här skriver han idag till sina barn: Förlåt, att jag så kom av från livets mening. Att ni senare i livet var tvungen att hälsa på mig i fängelse. Istället för friden, som bör råda, i en helt vanlig familj. Förlåt. För vad ni måste ha fått utstå med en far som uteblir på grund av desperation, missbruk och hyper-aktiv brottslighet.

Stefans bror Glen lever inte längre. Han dog i samband med en skottlossning i Stora Höga 2009. Själv kämpar Stefan vidare. Till yrket är han plåtslagare vilket han när det finns jobb trivs bra med. Han säger att skrivandet har varit ett sätt att bearbeta vad han har varit med om i livet.

Jag klandrar mig själv mycket för skilsmässan och mina problem med droger. Innerst inne ville jag hela tiden vara med mina barn. Deras mor är förståndig, hon tog med barnen och hälsade på mig när jag bodde på olika fängelser och institutioner. Vi skildes som vänner. Och jag tackar henne för den kontakt jag trots allt haft med mina barn genom åren.

Jag ber nu till Gud, att jag inte ska hamna snett igen. Ty jag vet hur snabbt det kan gå för en människa med min bakgrund. Arbetet med andra människor tärde på mig. Frustration och rastlöshet kom över mig på ett ganska så nedbrytande sätt. Jag fick kamp med mig själv. Men det ska ni veta, att min tro på Jesus varar för evigt. Även senare när jag inte levde som jag bör.

Stefans berättelse finns inte utgiven i bokform, men han hoppas att kunna sprida den på olika sätt. Det här har varit ett. Tack Stefan för allt du har delat!