Från professionell fotbollsspelare till hemlös fattigpensionär

Text: Eva Erlandsson Bild: Alicia Wennstig

Det var flera år sedan jag mötte Gabriel första gången på Räddningsmissionens frukostcafé. Ofta hejar vi lite kort i vimlet men den här dagen har vi bokat träff för att han ska berätta mer om sitt liv och varför han idag saknar en bostad.

– Jag kom till Sverige som fotbollsspelare i början av 70-talet. Jag var ung, och ganska duktig. Jag spelade professionellt i olika lag i flera länder.

Ursprungligen kommer Gabriel från Holland, Uruguay och USA.

– Vi flyttade runt. Mina föräldrar var missionärer.

Gabriel blev svensk medborgare 1979. Efter den egna fotbollskarriärens slut har han mest arbetat som fotbollstränare och lagat mat på kommunala förskolor. I slutet av 90-talet bodde han med sin fru och deras tre söner i en lägenhet på Götabergsgatan. De väntade sitt fjärde barn då Gabriel blev erbjuden ett nytt, intressant tränarjobb i USA.

– Vi bestämde oss för att flytta, att ta chansen. Vi blev tvungna att säga upp lägenheten. Att hyra ut i andra hand för en längre tid var inte möjligt.

Några år senare återvände föräldrarna och den yngste sonen till Sverige. Gabriel hade fått problem med ryggen och hade svårt att klara arbetet. De äldre barnen stannade kvar hos släktingar.

– Men Sverige hade förändrats. Det hade blivit så mycket svårare att få tag i en bostad. Vi hade ett litet barn, men blev hänvisade till vandrarhem. Vi ställde oss i bostadskö och började dra oss fram på olika andrahandskontrakt.

Bor på vandrarhem i delat rum
Idag bor även yngste sonen i USA. Själv är Gabriel ålderspensionär och utan bostad. För närvarande bor han på vandrarhem. Det kostar 270 kr per natt i delat rum. Ett enkelrum skulle kosta 500 kr.

– Att ha ett eget rum skulle betyda mycket för sömnen och min hälsa, men jag klarar inte det med min pension på knappt 10 000 kr, säger han.

På vandrarhemmet vill de inte att man bor mer än en vecka i taget. Sedan får man söka till ett nytt ställe. Vandrarhemmet vill inte ha långgäster, att det ska kännas för permanent. Sina saker har Gabriel i ett källarförråd hos en bekant.

– Jag har inte så mycket saker längre. När man flyttar ofta gör man sig av med nästan allt.

Gabriel röker eller dricker inte. Han lider inte av psykisk ohälsa men har problem med sin rygg.

– Jag behöver gå till gym och jag promenerar mycket. Jag är en idrottsmänniska.

Ingen hjälp från socialtjänsten
I den kommunala bostadskön har Gabriel stått ganska länge. Först 6 år, sedan åkte han ur för att de ändrade reglerna. Man skulle regelbundet betala en avgift för att behålla sin plats, men den informationen missade Gabriel. Nu har han stått ytterligare 6 år. På Boplats säger de att det kan ta lika många år till. Med Gabriels låga inkomst finns det inte många lägenheter som kan bli aktuella.

Från socialtjänsten kan Gabriel inte få någon hjälp. Han är en frisk pensionär med stadig inkomst. Boendefrågan är något han ska klara själv säger de.

Gabriels berättelse är ett exempel på hur den strukturella hemlösheten kan se ut. När det enda problemet är att det finns för få bostäder som någon med låg inkomst har råd med.

Jag frågar vad Räddningsmissionen betyder för honom.
– Räddningsmissionen har hjälpt mig med många saker. Som att kontakta läkare och att ansöka om pension. En gång följde diakonen med mig till hyresnämnden när den som hyrde ut en lägenhet till mig ville ha massa pengar och anklagade mig för saker som jag inte hade gjort. Det är viktigt att inte behöva vara ensam i en sådan situation.

– Räddningsmissionen är nästan den enda vänskap jag har. Jag känner mig trygg på Soppmässorna. Jag går både till den i Betlehemskyrkan och den i Matteuskyrkan. Jag kan höra av mig till diakonerna eller gå till frukostcaféet och träffa dem.

Om någon som läser detta har en lägenhet att hyra ut till Gabriel hälsar han att han är mycket intresserad.

– Jag tror på Gud. Jag får lämna också den här situationen till honom.