”Ingen ska behöva bära på familjehemligheter”

På scenen i den utsmyckade teatersalen i Vänersborg står Aja Rodas, Mats Jäderlund och violinisten Camilla Arvidsson och väntar in barnen. Bakgrunden och golvet är gult, som en solros. Snart strömmar tolvåringar in och tar plats i publiken. De tar del av en fartfylld, humoristisk och sorglig historia om ett barns familjesituation till tonerna av fiolspel. 30 000 barn, så många är det som har en förälder som är frihetsberövad i Sverige. Många av barnen håller det hemligt. Räddningsmissionens verksamhet Solrosen fick nyligen stöd från Allmänna Arvsfonden för att genomföra ett projekt för att höja kunskaperna om barn till frihetsberövade föräldrar. Även barnrättsorganisationen Erikshjälpen finns med i samarbetet kring projektet. I centrum av arbetet står teaterföreställningen ”Det ingen får veta om pappa”, skapat av dramatikern Lucas Svensson med hjälp av skådespelaren Aja Rodas egna barndomsminnen. Hennes pappa satt i fängelse stora delar av hennes uppväxt. Violinisten Camilla Arvidsson används för att skildra Ajas pappas egna intresse för fiolspelet och Mats Jäderlund spelar både mamman och pappan.

"Pappa fanns i min fantasi"

Efter teatern är slut går jag och Aja Rodas åt sidan, jag frågar om hennes uppväxt. – Min pappa hamnade i fängelse när jag var väldigt liten och var frånvarande i princip hela min uppväxt. Ingen pratade om honom, inte ens i familjen och frågor blev bortviftade. Antagligen trodde mamma att hon skyddade mig genom att inte prata om det, eller så tog bara skammen över. För mig blev det en sorg och en längtan. Jag hälsade bara på honom en gång under alla åren så det var mycket fantiserande om vem han var men också om vad han hade gjort för att hamna i fängelset. Eftersom jag inte hade någon att prata med så levde jag mycket i min egen fantasi, berättar Aja. I teatern får vi se karaktären Aj försöka prata med sin pappa om hur han har det i fängelset. Aj intalar sig att hon är lik sin pappa till utseendet fast hon inte riktigt vet hur han ser ut. Hon drömmer om föräldrarnas liv i Vasa i Finland som det snyggaste paret i stan. 

– Jag har bearbetat mycket från min barndom, bland annat med hjälp av terapi och samtal, och så har teatern i sig en läkande kraft. Den här pjäsen blir ju också ett sätt för mig att lära känna min pappa på ett plan. Jag växte aldrig upp med honom och nu är han död. Jag kommer aldrig få lära känna honom närmare än så här. Jag tycker att teatern har varit en helt fantastisk process. Det har varit så givande att få träffa människorna från Solrosen och att få kontakt med barnen vi spelar för

Tillbaka i salen börjar frågestunden. Någon undrar om dialekter är svåra att härma, en annan undrar varför Aj höll i skedar för att inte ramla ihop. Ensemblen tar varje fråga på allvar och svarar uppriktigt och utförligt. Aja avslöjar snart att teatern kretsar sig kring hennes egen livshistoria. 

Det går en susning i rummet och frågorna blir mer specifika: “Åkte ni någonsin till Spanien som din pappa lovade?” Aja menar att avslöjandet om hennes egen barndom blir en extra dimension av teaterföreställningen. Aja säger att pedagogerna många gånger har varit förvånade över graden av intresse barnen har visat. – Många av barnen har inte varit på teater förut, och pedagogerna får ett stödmaterial innan för att förbereda dem på upplevelsen. Att skilja på verklighet, film och teater är en av sakerna som diskuteras. Så det brukar vara ett hisnande ögonblick för barnen att få veta att teatern handlar om mig. Innan det ger vi utrymme för barnens egna associationer och tankar när de upplever föreställningen. Jag tror att det är helande och positivt att jag som en vuxen människa berättar om någonting som påminner om deras egen situation. De får se att även om man har det jobbigt hemma kan det gå bra ändå. Faktum är att det i de flesta skolor finns barn som har en förälder som är frihetsberövad. En av dem fick Aja träffa genom en oväntad handuppräckning under frågestunden.

– Ett ögonblick som jag särskilt kommer ihåg är när ett barn räckte upp handen och berättade att hans pappa också sitter i fängelse. Efteråt fick jag reda på att det barnet aldrig hade sagt det till sina klasskompisar. Vi bjuder in och försöker svara så ärligt som möjligt på alla frågor. Jag tror det barnet kände sig trygg i rummet. Det ögonblicket kommer jag bära med mig, ler Aja. – Jag hoppas och tror inte att han blev retad efteråt. Alla hans klasskompisar hade ju sett och upplevt samma sak, snarare kanske det öppnar upp för nyfikna frågor. Jag tror att när jag står där som vuxen och vi tillåter alla typer av frågor och funderingar och vi precis har spelat en pjäs där det handlar om att inte hålla tyst så skapar vi en atmosfär där allt är okej, menar Aja.

En önskan att klasskompisar ska förstå

Ann-Sophie Palmer är projektledare för “Det ingen får veta om pappa”. Hon säger att projektet handlar om att lyfta barnens situation, och berättar att idén till projektet växte fram i möten med barnen som personalen på Solrosen träffar i sitt arbete.

– Flera barn har genom åren uttryckt att vi borde komma ut till deras skola och prata om det vi pratar om på Solrosen. Vi vill sprida kunskap till skolbarn för att de ska få en ökad förståelse och därmed minska det stigma som barn till frihetsberövade ofta får uppleva. Vår bild är att det fortfarande är mycket skam och skuld förknippat med att ha frihetsberövade föräldrar. Förhoppningsvis öppnar föreställningen upp för samtal och kan samtidigt sprida kunskap så att fler barn vågar söka stöd.

Ann-Sophie menar att det saknas eller finns för lite stöd för barn till frihetsberövade föräldrar. Och att kunskapen generellt är låg om målgruppen på många håll i landet.

– Vi vill sprida information och kunskap inte bara till skolbarn utan även socialtjänsten, elevhälsan, lärare och andra aktörer om den här målgruppen. Att leva med en närstående i kriminalitet skapar många frågor hos barn. Ofta lägger barnen skulden på sig själv, de menar att de kanske kunde gjort något själva för att förhindra det, till exempel. Det är även många som funderar på varför föräldrar har gjort dumma saker. Här är det jätteviktigt att fånga upp dessa tankar och ge svar på frågor som barn kan ha samt att ge möjlighet för barn att bearbeta den egna livssituationen.

Solrosen erbjuder stöd utifrån individbehov

På Solrosen kan barn och familjer få olika typer av stöd utifrån sina olika behov. Vi når också föräldrar på insidan, som är häktade eller på anstalt vilket är en stor styrka med verksamheten anser Ann-Sophie.

– Många barn längtar jättemycket efter en förälder, eller så känner barnet att det är skönt att föräldern är borta. Ett frihetsberövande ser så olika ut i olika stadier och faser. Barnen reagerar olika och har därför behov av olika typer av stöd. Oavsett individ är förälderns situation ofta en stor hemlighet som man tror man är ensam om. Det som är bra med just Solrosen är att vi kan ge stöd till en familj under lång tid och finnas med i familjens olika faser. I en del verksamheter kan stöd till familjer vara begränsade i tid och man får ett visst antal samtal och ibland räcker ju inte det.

– Det fanns inte något som Solrosen när jag var liten. Det blir mycket sorg att bära när man inte har någon att prata med, berättar Aja Rodas om sin egen uppväxt då hennes pappa var i fängelse. Om bara ett barn kan få känna sig mindre ensam så är allt värt det. ” en stor hemlighet som man tror man är ensam om. Det som är bra med just Solrosen är att vi kan ge stöd till en familj under lång tid och finnas med i familjens olika faser. I en del verksamheter kan stöd till familjer vara begränsade i tid och man får ett visst antal samtal och ibland räcker ju inte det.

Aja Rodas ser hoppfullt på framtiden

Jag frågar Aja hur det var att växa upp under svåra förhållanden på 60- och 70-talet jämfört med hur det är idag. Hon menar att det har blivit bättre, men att mycket fortfarande behöver göras.

– Det fanns inte något som Solrosen när jag var liten. Inte ens socialtjänsten var inkopplad även fast min mamma drack och det var generellt mycket misär. Den här misären är ju fortfarande tabu, men om jag växte upp idag är jag övertygad om att jag hade blivit familjehemsplacerad. Jag var ett ensamt barn generellt sett. Det blir mycket sorg att bära när man inte har någon att prata med. Aja menar att föräldrar tror att man skyddar barnen genom att inte prata om problemen, men att det i själva verket är helt tvärtom. Hon vill se ett öppnare klimat där alla bekymmer som barn kan utsättas för går att prata fritt om.

– Jag tror det finns många som lever med familjehemligheter, men hoppas och tror att det blir bättre tack vare verksamheter som Solrosen. Man kan också prata med någon annan vuxen, till exempel en kurator eller sjuksköterska på skolan. Jag önskar att jag hade fått se en sån här föreställning när jag var liten, för att förstå att jag inte var ensam. Teatern är så viktig, om bara ett barn kan få känna sig mindre ensam så är det värt allt, avslutar Aja.