Krönika: Ankaret

Vi hade känt varandra ett tag, kvinnan och jag. Hon hade kriminalitet och missbruk bakom sig, men nu gick det mycket bättre. Dock fanns det kvar några mindre åtal hon ännu inte fått straff för, det senaste brottet låg över 2 år tillbaka i tiden.

Det var kvällen innan hon skulle få sin uppsamlingsdom meddelad. Fängelse eller samhällstjänst? Två veckor tidigare hade vi varit i hovrätten.

Efteråt hade vi pratat igenom allt. Försökt tolka stämningen. Pratat om vad som egentligen hade hänt. Funderat på vad ett eventuellt 4-månaders fängelsestraff skulle få för konsekvenser för livet i övrigt. För relationer, för jobb och hur hon skulle klara det mentalt. Det kändes som att det inte fanns mer att säga.

Vi åkte ut till havet. Det var i början av juni, men ändå ganska grått och kallt. Jag hade med mig en termos med te. Vi såg ut över horisonten. Öar, enstaka båtar, några vindsurfare.

Vad skulle jag säga?

"Det kommer säkert att ordna sig" kändes inte som en bra replik. "Det finns nog en mening med allt" var om möjligt ännu sämre. Att nämna något om Gud, tja….., vi hade redan bett för detta många gånger. Det fanns med i botten, det räckte så.

Det finns möten där något helt sant och ärligt är det enda möjliga.

"Du" sa jag. "Se ut över havet. Nu är det juni. Vad tänker du kommer att se annorlunda ut här om ett halvår?"

"Inte mycket, lite gråare såklart. Men båtar kanske då också. Beror väl på vädret."

"Jag föreslår att vi bestämmer oss för att ses här då. Precis här. Oavsett vad domen i morgon blir. I början av december ses vi. Okej?"

Och där vände det på något sätt. Hon sa ja. Det gör vi, oavsett.

Jag har tänkt på det här ibland senare. När jag är med kring andra besked, annan oro. En cancerdiagnos, ett barn man inte har träffat på länge, ett negativt svar på asylansökan.

Också när någon säger att den inte vill leva längre. Att vi alltid kan försöka kasta ett ankare in i framtiden tillsammans. Bestämma att vi ska ses. Att det är värt så mycket.

Även om det bara blir en plan. Om fängelsemurar, nationsgränser, sjukdom eller ibland till och med döden gör det omöjligt.

Så kan vi ändå planera för en stund vid havet. Jag lovar, det är fint också i december. Särskilt om man har med sig en termos med varmt te.

Text: Eva Erlandsson, pastor & verksamhetsledare Gatukyrkan.