Krönika: "Visst är han fin"

”Visst är han fin!” sa hon.

På vårt frukostcafé har vi 18-årsgräns. Det beror på att folk kan vara påverkade och må psykiskt dåligt. Vi vet att det inte är någon lämplig miljö för barn. Men barn är ändå ständigt närvarande genom alla berättelser. Stolta föräldrar visar bilder och berättar om skolresultat eller framgång i ett fotbollslag. Ledsna föräldrar berättar om barn de inte har träffat på länge, om vårdnadstvister och omhändertaganden, om barn som har levt hela livet i Sverige men saknar uppehållstillstånd.

Kvinnan med den fina pojken hade tagit med några inramade foton i en plastpåse. Där låg också brevet om vräkningen. Efter 23 år i samma lägenhet var det nu slut. 3 månadshyror saknades. Hyresvärden vägrade avbetalningsplan.

”Kan du ta hand om de här? Det är på pojken när han var liten och ett på honom nu. Jag tänkte om du kunde ha dem på ditt rum. Så att de säkert inte försvinner.”

Vi får ofta frågor om att förvara saker. Vi säger nästan alltid nej. Om vi sa ja skulle vi kunna fylla alla våra rum och förråd på ett par veckor. Men pastorsjobbet är undantagens konst. Jag sa ja och la fotona längst ner i en byrålåda.

Tillsammans läste vi också brevet där det stod att hon hade tre veckor på sig att tömma lägenheten och flytta sina saker. Flytta sina saker till var?

De kom klockan 11 en onsdag. Hon stod en bit bort och såg på. 7 personer i trappen. Från socialtjänsten, bostadsföretaget, vaktbolaget och en låssmed. De gick in, kontrollerade att ingen var hemma och bytte lås. Det kallas att man plomberar lägenheten.

Två veckor senare flyttades hennes saker till ett förråd. Man skickade ett brev om var det låg och hur hon skulle få tillträde till det. Hon fick aldrig brevet. Det där med adress är svårt när man är hemlös. I brevet stod det även hur hon efter 3 månader själv måste betala hyra för förvaringen.

Ett halvår senare satt vi på mitt rum. Sedan vräkningen hade hon bott runt hos bekanta och sovit en del ute. Vi hade just fått bekräftat att alla saker från lägenheten hade hamnat på tippen.

”Jag bryr mig inte så mycket om det faktiskt” sa hon. ”Min son är stor nu, han klarar sig. Och allt det viktigaste bär jag inom mig. Det är alla fina minnen. Att jag trots allt som hänt har fått vara hans mamma. Men jag är glad om du tar hand om fotona. För visst är han fin!”

Det hände något med hennes blick när hon sa det. Det händer nästan alltid något i blicken när föräldrar pratar om sina barn. Alldeles oavsett hur livet ser ut. Jag tror det är kärlek.

Text: Eva Erlandsson, pastor & verksamhetsledare Gatukyrkan.