Krönika: Bollen och mässan vid trädet

Det dök upp en boll någonstans ifrån. En sådan där plastboll man kan köpa billigt på stormarknader och barn brukar spela fotboll lite varstans med.

Det var tisdag och vi hade samlats i parken mittemot Matteuskyrkan. Det är där vi firar våra Soppmässor nu under Corona-tiden. Vi sätter upp ett kors i ett träd, dukar upp ett serveringsbord med soppa i mugg och smörgåsar i en plastpåse. Alla tvättar händerna med handsprit och vi står inte så nära varandra. Men vi ses, sjunger och ber och det är värt så mycket.

Bollen började passas mellan olika människor. Det var männen från Aleppo, som flytt kriget och aldrig missar en mässa. Det var kvinnan som älskar att dansa och det var hon som är korttidspermitterad från kontoret. En hund tittade nyfiket på. Husse är inte hemlös längre och vi märker hur mycket lugnare och gladare hunden har blivit. Nu sover de båda gott om nätterna.

Och så var det alla vi andra. Kanske 25-30 personer. Om vi blir för många kommer vi att göra fler ringar och sprida ut oss i parken. Den är stor. Någon visade prov på skickligt bolltrixande. Man anar en bakgrund med mycket bollspel. Kanske i ett annat land, en annan tid. Vi tog inte i varandra, men blickarna möttes och det var så fint. Vi behövde det.

Sedan kom soppan. Pastorn talade om att vila på gröna ängar. Någon sjöng en sång om sin gamla pappa. Vi bad för världen, för Göteborg och för oss själva.

En liten flicka, kanske 10 år, kom förbi och frågade: ”Är det här en slags sommarfest? Kan jag vara med?” Jag svarade: ”Det är det nog. Välkommen.”

När vi i framtiden pratar om den här speciella våren tror jag att det är detta som jag kommer att minnas starkast. Soppmässorna vid trädet. Glädjen i att möta blicken hos någon som vill en väl. Och en ensam boll som ligger kvar i parken när alla har gått hem.

Text av Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare
för Gatukyrkan.